Det är en tondöv Kinberg Batra med ärvt manuskript vi möter inför moderatstämman.

Veckans moderatstämma blir Anna Kinberg Batras första som ny partiledare. Hennes inledande halvår har varit turbulent. Utgångsläget är inte heller enkelt.

Batra efterträdde Moderaternas mest framgångsrika partiledare genom tiderna. Men Fredrik Reinfeldt överlämnade ett osäkert och svårskött pastorat.

Alla nya partiledare är osäkra i början. Det tar tid att sätta sig i partiledarstolen. En ny ledare behöver skaffa sig auktoritet i partiet. Där finns alltid någon med egna maktambitioner som är beredd att öppna falluckan.

Numera förväntas också en moderatledare bli ledare för oppositionen. Anna Kinberg Batra följer de politiska talepunkter hon ärvde från sin företrädare. Men övertygar inte.

Förra veckans agerandedecemberöverenskommelsen (DÖ) föll illustrerar detta med all önskvärd tydlighet. Den nya KD-ledningen med Ebba Busch Thor i spetsen duckade i DÖ-debatten och blev nesligen överkörd. Det tog inte många minuter innan Kinberg Batra följde efter.

Det är inte särskilt förtroendeingivande. Speciellt inte eftersom DÖ egentligen är alliansens baby. Förvisso finns ett stort missnöje med DÖ även i M. Men agerandet illustrerar den borgerliga oppositionens tillkortakommanden.

Flera av allianspartierna förefaller reagera på interna opinioner snarare än att leda sina partier. Den interna partikadern blidkas och jublar över att det blir en ”tydligare opposition”. Men det bygger knappast förtroende bland väljarna i det långa loppet.

I grunden handlar det om vad Moderaterna är. Partiets egentliga identitet. Det gamla Högerpartiet var överhetens och storkapitalets parti. Från 1970-talet breddades partiets bas. Moderaterna anammade tidens nyliberala vindar och blev största borgerliga parti. Samtidigt som partiet höll sig på sin högerkant och därigenom blockerade nya högerpopulistiska partier.

Fredrik Reinfeldt ritade om kartan efter katastrofvalet 2002. Han gjorde en Tony Blair fast på svenska och från höger. Reinfeldts fokus låg på att bli ett statsbärande parti snarare än ett rättrådigt oppositionsparti. Han blev ingen landsfader men alliansens fadersfigur. Paradoxalt nog levererade han mer moderata systemförändringar än alla sina föregångare.

Moderaterna har blivit ett så kallat ”catch all” parti. Den typen av partier kan alltid möta konkurrens från mindre partier som profilerar sig tydligare på någon fråga eller något politiskt segment. Också många moderater vill se en tydligare profilering. Men vilken profilering ligger i tiden i dag? Det är en inte alldeles enkel fråga att svara på.

Batra försöker möta det underliggande missnöjet med ett tämligen högt tonläge. Det märktes i Agendas partiledardebatt. Och i gårdagens holmgång i riksdagen. Samtidigt som Fredrik Reinfeldts debattmanuskript tycks ligga fast.

I Agenda ägnade sig såväl Batra som Busch åt samma slags härskarteknik som Reinfeldt utövade mot mot Göran Persson och Mona Sahlin. Den här gången anklagade de Stefan Löfven för att ”flina”. Ett uppenbarligen inövat slag under bältet.

Batra passade på att bjuda regeringen till samtal hos Moderaterna om flyktingpolitiken. Upplysningsvis har det skett ett regeringsskifte och det är såväl kutym som rimligt att det är regeringen som bjuder in till samtal. Är det Reinfeldts gamla talepunkter som dröjer sig kvar i talarmallarna?

Det enda som står klart är att vi inte vet hur Moderaterna kommer att agera. Efter att DÖ dött håller Anna Kinberg Batra öppet för att fälla delar av regeringens budget med Sverigedemokraternas stöd.

Man kan skylla allt detta på att Moderaterna har ett nytt lag. Ulf Kristersson är inte Anders Borg. Batra inte Reinfeldt. Vem är för övrigt Moderaternas utrikespolitiska talesperson? Det är som det är. Osäkert och lite rörigt. Politik på gehör.

Men det räcker inte att läsa noter om man är tondöv.