Människor har rätt att få äga berättelsen om sig själva och sin plats. De har rätt att få synas i nyhetsmedierna i andra roller än som passiva, drabbade offer.
I fredags nämnde jag på redaktionen att jag skulle delta i en diskussion på temat ”Vad får vi inte veta i nyhetsmedierna?” och vi pratade en stund om det här med att synas.
En av kollegorna växte upp i Skogås, en ganska vanlig miljonprogramsförort i Huddinges utkant. Varje morgon slog han med förväntan upp Dagens Nyheter, berättar han. Där fanns en särskild spalt med polisnotiser.
”Det var alltid samma pirriga känsla: skulle Skogås nämnas? De dagar som det hade hänt något brott här kände man sig speciell, lite utvald. Mitt område syntes. Man var med.”
På den tiden, i mitten av 1990-talet, var jag själv en av reportrarna på DN:s Stockholmsredaktion som hjälpte till att sätta ihop de här dagliga snuttarna: Ett klockslag följt av ett ortsnamn och en polishändelse. Det var ett praktiskt och billigt sätt att låta hela Storstockholm finnas med i tidningen. Och läsarna gillade det. De blev ju sedda.
Medierna lär upp sina läsare i vad de ska förvänta sig. Nyhetsmallen formar. Den formar hur vi ser på samhället. Den formar vår blick på platsen där vi bor. På våra grannar. På oss själva. På möjligheterna.
Även om en del har hänt över åren är principen den samma i dag: Ju längre bort – geografiskt, socialt och ekonomiskt – som du befinner dig från Kungsholmen eller Bromma, desto hårdare beskuren blir den spegelbild nyhetsmedierna erbjuder.
Den lilla skärva av dig själv som skymtar fram om du bor i Fittja, Husby, Skärholmen eller Skogås återspeglar mest av allt nyhetsredaktionernas idé om verkligheten, men får betydelse för hur du faktiskt ser på dig själv och ditt område.
Så vad är det som syns? Det vet ni själva. Nyhetsmallen gillar drabbade, maktlösa människor. Den polariserar och dras till ytterligheterna: ungdomar utan framtid, desperation, våldsamma motreaktioner. Grundläggande dramaturgi, förstås.
På många sätt helt rimligt. Av uppenbara skäl behöver man kasta ljus på sociala klyftor, kriminalitet, orättvisor och utestängande strukturer. Men resten då? Hela bilden?
Det är kanske mig det är fel på. Men varje gång jag besöker en högstadieskola i Skärholmen eller Alby är det – mer än någonting annat – hoppfullhet och framtidstro som jag möter. Barn på väg framåt. Inspirerande ungdomar som vet precis vad de vill, helt inställda på att ge sig i kast med samhällets problem och livets utmaningar.
Också detta är en beskärning av verkligheten förstås. Livsfarligt naivt, kanske ni tycker. Men om man frågar sig ”vad är det som inte syns i nyhetsmedierna?” så är det just detta. Hoppet. Möjligheterna. Människor som tror att det går att lösa problem tillsammans.
Sedan en tid tillbaka tänker jag på det som en fråga om rättigheter. Människor har rätt att få äga berättelsen om sig själva och sin plats. De har rätt att få synas i nyhetsmedierna i andra roller än som passiva, drabbade offer. De har rätt att få syn på sina grannar i deras fulla kapacitet som tänkande, problemlösande, agerande medborgare.
Varje berättelse om förorten som en hopplös plats förstärker problemet. Tidningen Södra Sidan startades för att fylla ett hål. Folk i Skärholmen och Fittja vet vad som är fel på samhället. Det får de veta varje dag på nyheterna.
Så vad vill våra läsare ha av oss? Ett inkluderande offentligt samtal, där de själva får definiera frågorna, där fokus ligger på hur man gör och där olika grupper kan mötas och hitta lösningar tillsammans.
Hur tror jag att samhällsförändring faktiskt kommer till stånd? Just så. Och genom nyhetsmallar som kan göra detta samtal synligt.
Petter Beckman, chefredaktör för Direktpresstidningen Södra Sidan och författare till böckerna ”Utanför nyhetsmallen” (Simo 2011) och ”Riv Stängslen” (Simo 2003).
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
