Ett svagt EU som försvagar nationalstaterna är ingen lyckad kombination.

Vänstern och nationen har aldrig varit en oreserverad kärlekshistoria.

Den gamla överhetsstaten bars upp av högern. Den tidens vänster, socialdemokrater och liberaler ställde krav på folkstyre.

Samtidigt sjöngs ”Internationalen” vid demonstrationer och kongresser. Hjalmar Branting gav ibland uttryck för uppfattningen att nationen i framtiden skulle tyna bort. Någon gång i framtiden.

Den 30 januari 1933 utsågs Adolf Hitler till rikskansler i Tyskland. På den socialdemokratiska partistyrelsen sammanträdde i april 1933 föreslog Arthur Engberg att den svenska flaggan skulle vaja vid sidan om den röda fanan vid de stundande 1a majdemonstrationerna. Flaggan skulle inte överlåtas till nazisterna.

Efterhand bytte högern och vänstern positioner i den nationella frågan. Folkhemmet signalerade ett löfte om både jämlikhet och stabilitet.

Under efterkrigstiden blev ”den svenska modellen” och välfärdsstaten vänsterns begrepp. Istället var det högern och Folkpartiet som först tog ställning för svenskt medlemskap i EG (i dag EU).

Efter murens fall tog Ingvar Carlsson det historiska beslutet att förorda svenskt EU-medlemskap. Globaliseringen hade minskat det nationella handlingsutrymmet. EU sågs av många som ett sätt att återta det politiska initiativet.

Ett kvartssekel senare skakar EU-projektet i sina fundament. EU har under hösten uppvisat sin oförmåga att hantera flyktingströmmen. Eller rättare sagt medlemsländerna i EU har abdikerat från ansvaret.

För trots federala inslag är EU i grunden ett mellanstatligt samarbete inte en fullfjädrad federation. Även om många drömmer om det. Någon gång i framtiden.

Därför är vägen framåt höljd i dunkel. Niklas Orrenius skrev nyligen i Dagens Nyheter att journalistiken inte bör välja nationalismens väg: ”Då gör den sig dum.” Det är verkligen en viktig utgångspunkt. Den dag vi rapar upp ”nationella” schabloner eller stänger oss för omvärlden är vi illa ute.

Om man med nationalism menar en sluten eller exkluderande nationell självuppfattning byggd på etniska eller kulturella stereotyper finns det alla skäl att hålla emot. Nationen som ideologi är ingen bra kombination. Men nationalstaten (staten) är den grundläggande politiska instans där vi som medborgare kan utöva deltagande och utkräva ansvar.

I praktiken riktar sig FN:s allmänna deklaration om de mänskliga och sociala rättigheterna till nationalstaterna, inte till Förenta Nationerna. Nationalstaten har många brott på sitt ansvar. Som krig mot grannländer. Som förtryck och diskriminering av minoriteter. Men även staters sammanbrott, söndervittring och förstörelse har lett till brott mot mänskligheten.

Ett svagt EU som försvagar nationalstaterna är sannerligen ingen lyckad kombination. Vi behöver EU och vi måste fördjupa det internationella samarbetet. Och om EU i dess nuvarande gestalt misslyckades måste vi försöka igen. Och igen.

Ett viktigt tillägg är emellertid att nationalstaternas politiska och demokratiska förmåga inte får tömmas på innehåll. Kanske är detta inte alldeles självklart för många radikaler. Dagens extrema höger försöker ta patent på ”nationen”. Samtidigt underblåser dagens politiska tomrum just denna högerradikalism och uteslutande nationalism.

I ”Anarkins korta sommar” tecknade Hans-Magnus Enzensberger bilden av den spanske anarkistledaren Buenaventura Durrutis liv och död i inbördeskrigets 30-tal. Enzensberger ställde frågan varför anarkisterna trots sin styrka förlorade.

Hans svar var att anarkisterna inte hade något svar på hur framtidens stat skulle organiseras. De ville inte ha någon stat. På den frågan hade fascisterna ett svar. Historien upprepar sig aldrig. Men de underliggande utmaningarna består.