Bild: stock.xchng

Den allsvenska finalen mellan IFK Göteborg och AIK kostade samhället tre miljoner kronor. Poliser från Skåne och Stockholm kallades in, hela kvarter rensades på trafik och fylldes av poliser för att hindra "supportrarna" från att löpa amok.

Insatsen var den hittills största i svensk fotbollshistoria. Men den hindrade varken Glenn Hysén och hans dotter från att bli attackerade eller tusentals AIK-fans att bryta igenom polisens linjer och välla in på planen efter slutsignalen.

Tre miljoner kronor är en hisnande summa och den blir inte mindre när man betänker att en "vanlig" match mellan IFK Göteborg och AIK kostar en miljon. Precis som alla andra matcher där Malmö FF, Helsingborgs IF, Djurgården, Hammarby och just nämnda AIK och IFK Göteborg möter varandra.

Att de fortsätter att kosta så mycket pengar beror inte på att polisen är ineffektiv (även om det finns alldeles för många rapporter om poliser som ger sig på supportrar) utan för att klubbarna – och spelarna och tränarna och styrelserna och alla andra "vanliga" supportrar – tillåter dem att göra det utan att protestera.

Med mantrat "det är ett samhällsproblem" skjuter klubbledningar över problemen med våld i samband med fotboll till en plats utanför arenorna, och spelare och tränare vägrar kategoriskt att fördöma fans ens när de har stormat hedersläktare eller vällt in på planen och stoppat matcher. I stället bjuder man in även de allra mest hårdföra på samtal högt upp i hierarkierna och ger därmed samma människor som håller hela stadsdelar i skräck under matchdag chansen att påverka besluten hos de blandningar av företag och folkrörelser som elitklubbar är i dag.

En ansats till trendbrott skönjdes tidigare i höstas när Hammarbys styrelseordförande Staffan Thorsell, efter en säsong fylld av läktarskandaler, skrev ett öppet brev till lagets supportrar. Thorsell och Hammarbys styrelse sade sig ha fått nog av våld och lovade att de ämnade stämma de personer som utövade det, stänga ute dem som bråkade samt förbjuda människor att vara maskerade inne på arenan.

Resultatet? Thorsell och hans hustru mottog så många grova hot att han avgick. Därefter har det varit tyst från Hammarbys håll.

Våldskulturen runt fotbollsarenorna både är och inte är ett samhällsproblem. Den är ett problem för fotbollsklubbarna eftersom det är i deras namn och med deras goda minne som våldet trots allt utövas, och de som organisationer måste ta ansvar för vad som händer när varken de eller spelarna förmår ta avstånd från supportervåldet.

Men den är också ett samhällsproblem. Den förvridna maskulinitet som supportermännen iscensätter är inget annat än den andra sidan av det mynt som dagligdags premierar och upprätthåller en maskulinitet där maktutövande, hierarkiseringar, dominansbeteenden och bekräftande av andra mäns våldspotential och/eller tysta hot om våld är nyckeln till framgång.