Bild: Ulrika Vendelbo

Det gick fortare än någon kunde ana för Fredrik Reinfeldt att förvandlas till Göran Persson. Andningspauserna. Landsfadersansatsen. Och arrogansen. Arrogansen framför allt. Medan Göran Persson gärna ägnade sig åt att desavouera en del av sina ministrar, gör Fredrik Reinfeldt det samma med en del av sina regeringspartier. Mest av allt ett av dem: Kristdemokraterna.

I en intervju i Dagens Nyheter förra veckan sa statsministern att det enda sättet för Kristdemokraterna att hålla sig kvar i riksdagen är genom att de får "taktikröster" av moderata väljare. Med det har Fredrik Reinfeldt tillstått att Göran Hägglund av egen kraft inte kan hålla sitt parti över fyra procent, utan ska räddas av storebror moderat.

Fredrik Reinfeldt verkar dock inte särskilt intresserad av att hålla KD-ledaren eller hans väljare på gott humör. Göran Hägglund har länge drivit frågan om sänkt skatt för pensionärer, men fått kalla handen av sina moderata regeringskollegor. När han till slut fick några kronor och ören i budgetpropositionen att ge pensionärerna, fick han inte ta några som helst politiska poänger på detta. Medan Folkpartiets företrädare i regeringen har fått gå ut med sina hjärtefrågor i budgeten, var det alla fyra borgerliga partiledare som presenterade den sänkta skatten för pensionärer. Inte ens det kunde Fredrik Reinfeldt ge en stukad kollega.

Det verkar som att Göran Hägglund tål hur mycket stryk som helst, när han gång på gång får lägga sig platt i prestigefrågor. Hägglund var emot den fjärde skattesänkningen på arbete – liksom Folkpartiets Jan Björklund! – men hade alltså inget att säga till om.

Risken finns att det exploderar i KD någon gång på vägen till valet om ett år. Fredrik Reinfeldts beteende spär på detta. Och det drabbar inte bara Göran Hägglund, utan även en och annan journalist som råkar ställa en relevant fråga till statsministern. Nu senast var det förstås när han insinuerade att den högst berättigade frågan om huruvida han tänker bygga en regeringsmajoritet med stöd av Sverigedemokraterna hade beordrats till landets alla journalister av Socialdemokraterna. Det är höjden av arrogans mot en hel yrkeskår.

Historiskt finns det förstås fler exempel. Ett är när Reinfeldts statssekreterare Ulrica Schenström hade krisjour och fångades onykter på bild med en TV4-journalist. Statsministern bemötte frågor om detta med motfrågor som ifrågasatte hennes onykterhet, något han senare fick äta upp. Ett annat när han menade att FRA-kritikerna hade missförstått allt och därför tyckte att "alla tjänar på att FRA-debatten lägger sig".

Så talar arrogansen, som inte är intresserad av samtal med väljarna. Förhoppningsvis inser en majoritet av dem det om ett år.