När det gäller mänskliga rättigheter har vi nått stor enighet om att kränkningar av sådana ska fördömas. Men varför stanna upp där?
Häromdagen (3 september) deltog jag i ett seminarium om mänskliga rättigheter och ledarskap, anordnat av Anna Lindhs minnesfond. Där talade Jan Eliasson, numera näst högste chef inom FN, tillsammans med Röda Korsets ordförande Eva von Oelreich och flera andra kloka personer.
Det var ett välvalt tema. Med början i FN:s Förklaring från 1948 har innebörden gradvis skärpts och begreppet har fått en allt starkare ställning i det internationella samfundet, delvis tack vare svenska initiativ. Även om till exempel FN:s arbete lider av stora brister har mänskligheten gjort framsteg.
På hemmaplan har riksdag och regering agerat beslutsamt och odramatiskt för att mänskliga rättigheter ska tränga igenom hos polisen, juristerna, socialtjänsten och i skolan. Från en blygsam början i slutet av 1990-talet har högklassiga utbildningar i mänskliga rättigheter etablerats på en rad högskolor.
Ingen kan påstå att problemen är lösta. Mänskliga rättigheter kränks i hela världen på många olika sätt. Mobbning i skolan, homofobi på krogen, rasism på tunnelbanan. Godtyckliga arresteringar, fångenskap utan rättegång, rättegångar utan advokat, isolering och tortyr i fängelser, dödsstraff. Flickor förvägras skolgång, kvinnor våldtas och får själva skulden, småflickor stympas.
Under krig begås särskilt många kränkningar av mänskliga rättigheter. Yttrande- och pressfriheten inskränks regelmässigt (se Nils Funcke i DN Kultur 4 september). Kollektiva bestraffningar av civila, omänsklig behandling av krigsfångar och systematiska våldtäkter blir en del av krigföringen.
Var finns logiken i detta? Är det bara ”överdrifterna” i kriget som ska brännmärkas och bekämpas? Den skarpe sociologen Zygmunt Bauman pekar i en ny bok (2012) på att det alltid uppstår collateral damage.
Termen används i militära sammanhang – en smula urskuldande. När man ska döda fiender blir det visserligen några fler som stryker med, men det är ju inte meningen!
Baumann ägnar stor analytisk energi åt att visa att detta är falskt. De destruktiva sidoeffekterna är inte någon överraskning utan något som man vetat om och räknat med redan från början.
Exempel är inte svåra att finna. Terrorbombningar mot civila har förekommit i minst 60 år, och Bauman hävdar att de ofta kan härledas till en enkel princip: Det man förberett sig för, det vill man också utföra – även om den rent militära nyttan är noll.
Däremot får vi höra att om en sergeant mejar ner 16 civila är det (kanske) ett brott. Vi vet att krig inte utkämpas av välartade vuxenscouter som noga har läst på och respekterar den humanitära rätten: ”krigets lagar”. Det finns oräkneliga vittnesbörd om hur soldaten gradvis avtrubbas och kläs av sin humanism. Det verkar som om krig, i verkligheten, alltid förenas med svårartade kränkningar av Mänskliga Rättigheter.
Vi kan förstås göra tankeexperimentet att allt detta kunde förhindras: Att krig skulle utkämpas mellan tydliga parter och att varje form av collateral damage kunde uteslutas. Men är det då helt i sin ordning att särskilt utbildade män i uniform dödar andra män med hjälp av modern teknik? Har detta inte något att göra med mänskliga rättigheter?
Jan Eliasson påminde om att Sverige var först i världen med att förbjuda aga: Misshandel av barn. Vi blev då utskrattade i de flesta ”civiliserade” länder. När det gäller mänskliga rättigheter har vi nått stor enighet om att kränkningar av sådana ska fördömas – även om verkställigheten släpar efter fortfarande. Men varför stanna upp där?
Sverige uppmanas att visa ledarskap. Det är krigen som i oerhört många fall orsakar eländet. Att ta andra människors liv kränker mer än något annat deras människovärde. Vi borde verka för att göra krig olagliga. Om några vill skratta åt oss, låt dem göra det.
Lars Ingelstam, forskare och författare
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
