kolumnen En klassisk spekulationsbubbla och lånekris har blivit det kinesiska kommunistpartiets största huvudvärk, skriver Jonas Sjöstedt.

Sedan Berlinmurens fall och Sovjetunionens kollaps är kommuniststyrda enpartistater i huvudsak ett asiatiskt fenomen. På västra halvklotet finns Kuba, men den ekonomiska och politiska stagnationen där gör det till en tidsfråga innan landets styre måste reformeras.
I Asien är det annorlunda, kommunistpartierna i Kina och Vietnam har ett fast grepp om makten i sina länder och den starka ekonomiska utvecklingen har gjort det möjligt för länderna att lyfta sina befolkningar ur fattigdom.

Många av högerns föreställningar har kommit på skam efter Sovjetunionens kollaps. Det blev inget slut på socialistiska rörelser eller idéer. De traditionella kommunistpartierna har tappat inflytande även om kommunistpartier sitter i regeringsställning i länder som Spanien, Nepal och Sydafrika. Men istället har nya typer av socialistiska rörelser och partier har växt fram och stärkts inte minst i Europa och Latinamerika. Vid flera tillfällen har de nått regeringsmakten via val.
I USA växer stödet för socialistiska samhällslösningar. Få till vänster sörjer den diktatoriska sovjetmodellens fall och sympatierna för Kinas samhällsmodell är obefintliga bland moderna socialister.

Någon självklar koppling mellan kapitalism och demokrati finns inte.

Många till höger trodde att det var en tidsfråga innan de kommuniststyrda länderna i Asien skulle tvingas till förändring. En vanlig vanföreställning var att politiska reformer skulle följa ekonomiska reformer med en sorts automatik. Men Kina och Vietnam har öppnat sina ekonomier och blivit en del av den globala marknaden utan att demokratiseras och rubba kommunistpartiernas makt.
Någon självklar koppling mellan kapitalism och demokrati finns inte. Tvärtom har diktatur och statskupper historiskt ofta varit USAs och kapitalets svar på demokratiska och socialistiska utmaningar som Iran 1953, Indonesien 1965, Chile 1973 eller Guatemala 1954 bara är några exempel på.

De globala företagen verkar dessutom trivas bra i kommuniststyrda enpartistater med politisk stabilitet och avsaknad av fria fackföreningar. Storföretag kräver ingen demokrati, de vill ha ekonomisk avkastning till sina ägare. Enpartistaterna och storkapitalet lever i symbios. Den nya tekniken används för att förfina övervakningen av medborgarna i Kina. Dissidenter döms till fängelse, minoriteter förtrycks.
Den politiska apatin i befolkningarna är utbredd inför förtryck och maktens propaganda. Materiell rikedom och ökad konsumtion står i centrum som samhällsideal. När man inte kan påverka politiken utanför det enda tillåtna partiets hierarkier riktas intresset mot den egna familjen och dess välgång.

Vilken europeisk finansminister som helst skulle vilja kunna visa upp Vietnams tillväxtsiffror.

En föreställning som kommit på skam är att kommuniststyrda länder skulle visa sig vara så ekonomiskt ineffektiva att de inte skulle utvecklas och överleva på sikt. Så var det i Sovjet, så är det nog på Kuba och i Nordkorea.
Men faktum är att Kina och Vietnam har haft en ekonomisk utveckling och tillväxt under årtionden som överträffar de flesta andra ekonomier. Kina är på väg att bli världens största ekonomi. Vietnam har ökande produktivitet och stigande utbildningsnivå, de utländska företagen står på kö för att få etablera sig i landet. Vilken europeisk finansminister som helst skulle vilja kunna visa upp Vietnams tillväxtsiffror.

Visst innebär bristen på demokrati och öppenhet klara nackdelar med korruption och byråkrati. Men bilden av att planekonomi och stort statligt ägande i sig hämmar den ekonomiska utvecklingen verkar stämma dåligt. Tvärtom har Kina haft fler verktyg för att stimulera ekonomin när andra länder har drabbats av ekonomiska kriser.

Kina och Vietnam använder omfattande statlig styrning i kombination med marknadsmekanismer. Inkomstklyftorna har tillåtits öka dramatiskt i bägge länderna. En ny superrik överklass har fått växa fram. Överklassen är tråkig och vulgär i de flesta länder, men det är särskilt tydligt med de nyrika i Kina.
Behovet av att visa upp sig i europeiska lyxkläder och med fula handväskor, köpa enormt dyra bilar eller dricka löjligt dyr konjak verkar vara omättligt.
Den kinesiska ledningen verkar inse att de enorma klasskillnaderna kan reta upp vanliga kineser som kämpar för att ha råd att köpa en bostad eller betala sina barns utbildning och sin egen sjukvård.

Det kinesiska kommunistpartiet är lite som svenska socialdemokrater, de talar om jämlikhet men bedriver en skattepolitik som gynnar de rikaste.

Merparten av kineserna har fortfarande låg ekonomisk standard. Sedan ett par år tillbaka talar den kinesiska ledningen allt mer om ”gemensamt välstånd”, på engelska common prosperity, och att rikedomen måste fördelas bättre. De superrika får kritik för sina utsvävningar, miljardärer och rika företag får sätta av pengar till fonder för social utjämning. Men det kinesiska kommunistpartiet är lite som svenska socialdemokrater, de talar om jämlikhet men bedriver en skattepolitik som gynnar de rikaste. Klyftorna tillåts fortsätta växa och flera skattesänkningar de senaste åren har gynnat de redan rika i storstäderna.

På ytan ser systemet i Kina starkt ut. De politiska protesterna är få och verkar vara hanterbara så långe folk får det bättre materiellt. Men vid horisonten väntar stora utmaningar. Kina står inför en dramatisk befolkningsminskning. Barnafödandet är rekordlågt, det är dyrt att ha barn i Kina. Landet ser ut att få många pensionärer och en snabbt minskande befolkning i produktiv ålder inom några årtionden.

Stora problem kan också väntas på kort sikt. Hotet mot kommunisternas makt i Kina ser ut att komma från ett oväntat håll, från kapitalismens inneboende svaghet.
En hel del tyder på att vi kan få se en kollaps av delar av den kinesiska ekonomin. Priserna på fastigheter har stigit snabbt till orimliga nivåer och spekulationen påverkar hela samhället. Vanliga kineser har köpt lägenheter för att tjäna och spara pengar. Fastighetsbolagen har expanderat enormt och har finansierat stora projekt med lån. Nu ser bubblan ut att vara på väg att brista. Kinas största fastighetsbolag Evergrande klarar inte av att betala tillbaka sina lån.

Bakom Evergrande finns fler stora fastighetsbolag som också är mycket illa ute. Miljoner kineser som redan betalt för lägenheter undrar om de ens kommer att byggas. Summorna som det handlar om får den senaste finanskrisen i USA och Europa att blekna i jämförelse. Fastighetsbolagen har svårt att hitta köpare till sina obligationer och måste börja sälja av sina tillgångar. Bolagens värde har rasat på börsen. Banksystemet påverkas och oron sprider sig till vanliga kineser vars ekonomi och besparingar är helt beroende av värdet på fastigheter.

Om/när den kinesiska finansbubblan brister blir konsekvenserna enorma.

Kina har varit en ekonomisk motor globalt. En stor del av den kinesiska ekonomiska utvecklingen de senaste åren har drivits av lånefinansierade investeringar i fastigheter och infrastruktur. Fastighetsbolagen är skuldsatta upp över öronen. De lokala myndigheternas ekonomi är beroende av handeln med och värdet av mark, de påverkas redan av nedgången. För att bygga de nya snabbtågen genom landet har enorma lån tagits. Men kineserna har byggt snabbtåg även på sträckor där intäkterna från resandet aldrig kommer att täcka kostnaden för investeringen. Här finns ännu en lånebubbla.

En kris i Kina skulle snabbt påverka råvarupriser som är viktiga för svenska företag.

En kinesisk kris kommer att bli en global kris. Kinesiska fastighetsbolag har stora skulder till utländska långivare. Kina är en stor långivare och investerare i stora delar av världen. Kina är en betydande handelspartner även för Sverige och en kris i Kina skulle snabbt påverka råvarupriser som är viktiga för svenska företag.

För den kinesiska ledningen är fastighets- och finanskrisen en akut utmaning. Mycket talar för att den kinesiska staten vill öka sin kontroll över ekonomin som ett svar på krisen. Att rädda miljardärer som skapat en ekonomisk kris genom sin girighet är sällan populärt, att göra det samtidigt som man talar om ”gemensamt välstånd” är ännu svårare.

I dagsläget skjuts krisen framåt. Den kinesiska ledningen vill inte störa OS i Beijing som börjar om några veckor och i höst ska en partikongress hållas där Xi Jinping förväntas konsolidera sin makt över partiet och landet. Samtidigt måste den ekonomiska krisen hanteras på ett sätt som vanliga kineser kan acceptera.

En klassisk kapitalistisk spekulationsbubbla och lånekris har blivit det kinesiska kommunistpartiets största huvudvärk. Kapitalismens inneboende svaghet kan bli kommunismens stora kris.

 

Jonas Sjöstedt är före detta partiledare för Vänsterpartiet och kolumnist hos Dagens Arena.