Överallt i arbetslivet finns rädda människor.

Väckarklockan ringer.  Det är becksvart ute.  En kopp kaffe och sedan i väg, för du har ett jobb att åka till. Visionen Stefan Löven och Magdalena Andersson gett oss är att Socialdemokraterna står för en jobbig morgon – men ett bättre liv.

Det goda exemplet har dock ett fel. Många har en jobbig morgon trots att de har arbeten. För det är osäkra jobb, kränkande jobb, ofria jobb.

Freedom from Fear, frihet från fruktan var ett av president Franklin D. Roosevelts bevingade ord.  Det kom att användas för att sammanfatta hela New Deal, försöken att lappa ihop ett trasigt och våldsamt USA efter Den Stora Depressionen.

Mycket vatten har hunnit rinna under broarna sedan dess, men själva begreppet släpper inte taget om mig. Och jag ser att när folkhemsidyllen slits isär, uppstår ett skriande behov av frihet från fruktan.

Hur mycket frihet från fruktan har hemtjänstpersonal som minut för minut övervakas via GPS? Det är ängslan om telefonen ska ringa eller inte som präglar vardagen för vårdens timvikarier. Barnmorskor som säger upp sig är oroliga för att inte räcka till, när de springer i korridoren mellan barnaföderskornas rum.

Hur rädda är de städerskor, som finns i Sverige av arbetsgivarnas godtycke och som när som helst kan skickas hem till Rumänien?

Det ljusnar när arbetet i Radiohuset i Stockholm börjar för dagen, men en hel del av medarbetarna som går in genom entréhallen är mörka till sinnet, för de vet inte hur de ska klara amorteringarna, när deras korttidsvikariat löper ut.

Överallt rädsla, ängslan, oro.

Vi svenskar gillade länge globaliseringen. Vi fick ju stark utveckling och investeringar trots att en del jobb försvann. Men folk som förlorade jobbet hade då rejäla ekonomiska skyddsnät och en utbyggd arbetsmarknadspolitik att tillgå.

Nu är emellertid delar av skyddsnätet och den gamla arbetsmarknadspolitiken borta. Och EU:s käpphäst om den fria rörligheten har skapat en rädslans konkurrens på olika områden.

Kan vi flyga med Ryanairs uttröttade piloter, vars slavliknande villkor nu sprids till andra bolag?

Smågrisar fraktas till Polen för slakt, eftersom lönerna är för höga och kvalitetskraven på köttet för strikta här hemma. Svenska åkerier tvingas slå igen, därför att de inte vill deltaga i lastbilstransporternas lönedumpning via den så kallade cabotagetrafiken. På byggarbetsplatserna råder Lex Laval.

Överallt i arbetslivet finns rädda människor. Inför supervalåret skulle de behöva tydliga signaler att det är frihet från fruktan som är målet. Men då kan till exempel inte Socialdemokraterna nöja sig med att väckarklockan ringer på morgonen och vi ger oss i väg.