Den stillsamme radikalen

HÅKANS HÖRNA Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången om Joe Biden, Första maj och Nomadland.

För andra året i rad blir det inga Första maj-tåg. Ja, detta med corona sätter sina spår. Inga röda fanor på gator och torg. Hur blir det efter pandemin, kommer den långa traditionen med Första Majdemonstrationer att överleva? Talen kommer nog under alla omständigheter förmodligen att sändas på nätet även framgent.

Redan tidigare har beredvilligheten att gå i demonstrationstågen varierat genom åren. Efter 1968 blev det ett uppsving och även ökad konkurrens på demonstrationsmarknaden, varje nytt parti på vänsterkanten hade förstås sitt eget tåg som avgick mot drömmarnas land. Efter hand blev det väl mer eller mindre glest på den kanten. Tidigare i historien på 1950-talet och i början av 1960-talet ordnades många Första maj-möten inomhus utan demonstrationståg. Under senare år har färre valt att gå i tågen. Men allt går i vågor.

Och Första maj-firandet har långa traditioner, från början var det knutet till kraven på åtta timmars arbetsdag och blev arbetarrörelsens internationella dag, en dag då arbetarna sedermera fick ledigt och kunde demonstrera:

Första maj, första maj
varje sliten kavaj
blir en mantel av strålande ljus,
varje trött proletär
glömmer mödornas här
och går drucken av vårvindars rus.

Så lyder Hannes Skölds text till en irländsk folkmelodi, som skrevs 1911.

Sextio år senare gick jag själv i ett Första maj-tåg för första gången, med min pappa. Som liten pojke upplevde jag allt detta som oerhört spännande, mycket stort och att det var oändligt många människor på gatorna, inte minst på trottoarerna.

1971 var det Gustav Möller som prydde Första maj-märket, han hade lämnat jordelivet året innan. Men hans namn stavades fel i den första versionen av märket, så det finns två varianter.
Kanske var det på sätt och vis lite symboliskt. Möller var nog på ålderns höst inte nöjd med det ena och andra i sitt gamla parti. Han och Per Albin Hansson hade stått på samma sida i alla strider sedan början av 1900-talet, men när Per Albin hastigt avled 1946 röstade en majoritet istället fram Tage Erlander som ny partiledare och statsminister. Möller hade betraktat partiledarposten som skräddarsydd för honom, och blev oerhört besviken.

Gustav Möller satt ett par decennier som socialminister och var i mångt och mycket välfärdsstatens främste ingenjör. Det där demonstrationståget avgick alltså 1971. Livet. Det känns overkligt att det nu är femtio år sedan. 1971. Men ”Tiden är ingenting”, för att citera en av Hans Alfredsons romaner.

Som Dagens Arena skrivit om tidigare anses valet av datumet för Första majfirandet härstamma från Haymarketmassakern den 4 maj (!) 1886. Haymarket är ett torg i Chicago där en demonstration urartade efter att anarkister kastade en bomb och polisen öppnade eld mot demonstranterna. Elva personer dödades. Flera demonstranter dömdes till långa fängelsestraff, några dömdes till döden, varav en del avrättades innan andra benådades.

Men det var i Europa som den röda fanan kom att sätta färg på politiken och samhället. Men de stora masspartier som en gång bar upp den där fanan finns inte riktigt kvar på samma sätt som tidigare.

De stora kommunistiska arbetarpartierna i exempelvis Italien och Frankrike är i praktiken borta. Även de socialdemokratiska partierna har tappat avsevärd mark. Det socialdemokratiska moderskeppet i Tyskland ligger numera långt efter opinionssiffrorna för De gröna som håller på att erövra den progressiva ledartröjan, åtminstone den tyska. I Frankrike har Emmanuel Macron tagit kommandot i något slags vänster-mitten-fält. Han viftar inte med röda fanor.

Ja, listan kan göras lång. Alla socialdemokratiska partier har tappat väljarstöd och medlemmar de senaste decennierna. Men de socialdemokratiska/socialistiska partierna i Spanien, Portugal och i de nordiska länderna står sig fortfarande relativt väl i konkurrensen, än så länge eller tills vidare.

Även om Första maj firas till åminnelse av händelserna Chicago 1886 så fick socialismen aldrig riktigt något fäste i USA. Det finns en rad politiska, institutionella och historiska förklaringar till varför det blev så. Men samtidigt har ”liberal” (men utan röd nyans) blivit ett slags samlingsbeteckning för det radikala och progressiva USA, som har haft mycket gemensamt med socialliberala och socialdemokratiska politiska positioner i Europa. Men nu tycks socialistiska idéer ändå vara i svang i den nya numera rätt gamla nya världen. Bland yngre aktivister verkar den amerikanska antikommunismen och det instinktiva motståndet mot allt som kan liknas vid socialism vara på väg att släppa taget om många själar.

Bernie Sanders, som betecknar sig själv som demokratisk socialist, var länge en udda fågel i amerikansk politik. Men han har fått överraskande starkt stöd i två demokratiska primärval även om han aldrig nådde fram till presidentnomineringen. Hans politiska förslag är i mångt och mycket klassisk socialdemokrati översatt till amerikanska, även om han politisk-kulturellt är mer ”vänsteristisk” än en europeisk motsvarande socialdemokratisk politiker. (Jag har själv åkt hiss med Bernie Sanders på ett hotell i New York för några år sedan, men det är en annan historia.)

Ingen socialistisk politiker i USA har i modern tid, kanske någonsin, varit mer framgångsrik än Bernie Sanders. Han har därigenom också påverkat den politiska dagordningen i USA. Förmodligen var dock Joe Biden den nödvändiga kandidat som gjorde möjligt att kasta ut Donald Trump från Vita huset. Det är högst osäkert om Sanders hade lyckats på den punkten.

Politiken är full av paradoxer. En sådan paradox är att den försiktige Joe Biden nu genomför delar av Sanders program. Joe Biden dömdes ut av såväl Trump som av många vänsterkritiker: ”Sleepy Joe”. Men den som bemödade sig att sätta sig in i vad han faktiskt sa inför valet behöver nu inte vara överraskad.

Under försiktighetens mantel hade han ett radikalt program och tydliga ambitioner med sitt presidentskap. Han beskrevs först som ett mellanspel för nästa demokratiska president. Men framstår nu som mer transformativ när det kommer till den konkreta politiken.

Scenförändringen efter de första 100 dagarna vid makten är uppseendeväckande. Nu kommer de radikala vindarna från USA. Den försiktighet som präglade Bill Clinton på 90-talet och Barack Obama efter 2008 är som bortblåst. Tiden har ritat om den politiska kartan.

Det är här och nu den stillsamme radikalen träder fram, och driver igenom beslut om stora offentliga investeringar och transfereringar till de amerikanska hushållen. Länge, länge var allt sådant ett ”no go” i amerikansk politik och på många andra håll också för den delen. Historien tar nu en ny riktning.

Biden är kort sagt den mest aktivistiska presidenten i USA:s moderna historia. Vi får gå tillbaka till Franklin D. Roosevelt och Lyndon B. Johnson för att hitta en motsvarighet när det kommer till reformer och statligt ansvar för välfärd, omställning och ekonomisk utveckling. Och det sätts i verket av en 78-åring som bär på en stor och lång erfarenhet.

Joe Biden kan överraskande nog vara den person som gör förändringen möjlig. Också det en lärdom. Bidens stimulanspaket kan innebära en positiv ekonomisk injektion för hela världsekonomin, men även inspirera andra länder och politiker när det kommer till den ekonomiska politiken.

I London Review of Books recenserar Adam Tooze en bok av Paul Krugman som kom redan förra året. Krugman är den borne vänster-keynesianen i amerikansk politisk-ekonomisk debatt, alltid kritisk mot makthavarna i Vita huset och i kongressen. Han fick Nobelpriset i ekonomisk vetenskap när Nobelkommittén kom på bättre tankar under finanskraschen 2008. När Tooze nu skriver om Krugmans bok ett år efter att den kom ut noterar han:

In Joe Biden’s Washington, Krugmanism rules.

Bakom allt detta ligger förstås behovet av att adressera några av vår tids avgörande utmaningar. Den ekonomiska utvecklingen i USA de senaste decennierna och särskilt efter kraschen 2008 har skapat ett underliggande tryck på att läka såren och minska klyftor som under flera decennier bara vidgats och vidgats. Till det kommer klimatutmaningen som Biden nu också adresserar på ett mer sammanhållet sätt än alla tidigare amerikanska presidenter. Och så corona som drabbat USA särskilt hårt, såväl mänskligt som ekonomiskt. Men frågan är om inte finalen på Donald Trumps presidentskap med stormningen av Kapitolium skapat ett slags ”sense of urgency”. Det blev uppenbart att demokratin i USA faktiskt inte kan tas för given.

I New York Times skriver Jamelle Bouie att många under 30-talets ekonomiska kris ställde frågan om demokratin i USA överhuvudtaget skulle kunna överleva. Och krisen var lång och djup. I flera länder i Europa föll demokratin. I USA tog staten plats i politiken genom stora offentliga investeringar och skapade konkret många offentliga arbetstillfällen. De jobbprogram som Franklin D. Roosevelt drev igenom anställde under många år mer än 15 procent av arbetskraften. Den här historiska analogin har stor bärkraft och utgör ett slags förklaring till det som händer i USA just nu.

Det är för tidigt att sia om det verkligen blir ett paradigmskifte i termer av en ny ekonomisk-politisk regim i USA och i andra länder. Inget är givet. Men de radikala vindarna kommer nu inför Första maj 2021 från ett oväntat håll och från den minst väntade radikalen, Joe Biden i Vita huset. Har den här informationen nått Första maj-talarna i Sverige och partistrategerna här i landet? Det återstår att se.

Nomadland och Amazon

Och samtidigt på en annan scen blev det som väntat storslam på Oscarsgalan för Chloé Zhaos film Nomadland och för huvudrollsinnehavaren Frances McDormand. Det är en på många sätt magisk och gripande film, med en emotionell underton som det inte går att värja sig ifrån. Filmisk poesi i vackra och smärtsamma bilder. Filmen siktar inte mot hjärnan, utan mot magen och hjärtat. Nomadland berättar om en kvinna som efter sin mans död, och efter att industrin lagts ned, väljer att leva ett nomadliv i sin bil. Hon åker runt längs vägarna i detta stora land och tar jobb här och där. Hon är hemlös, men blir vän med andra som lever på samma sätt. Filmen får en särskild laddning eftersom många av skådespelarna spelar versioner av sig själva, kanske är det just därför den berör så mycket. Det är på riktigt.

Jag ser förstås den här filmen mot bakgrund av de dramatiska skiftena i amerikansk politik och inte minst under de senaste månaderna. Detta är en film om ett land som fallit isär. I podden Renegades: Born in the USA pratar Barack Obama och Bruce Springsteen om detta och mycket annat. Obama säger att de stora ekonomiska klyftorna måste fixas för att USA ska kunna hålla ihop. Och det är bråttom. Nomadland skildrar ett dysfunktionellt samhälle där människor stöts ut och tvingas leva dysfunktionella liv.

Det är en film om vår tid. Också i Europa blir det allt vanligare att bo och arbeta på olika ställen. Det är detta som kallas den globala ekonomin och den gränslösa arbetsmarknaden.

Det är kort sagt en stark film, som samtidigt är smärtsam eftersom den söker sig till våra existentiella smärtpunkter. Jag passade också på att se en av hennes tidigare filmer, The Rider. Den handlar om rodeostjärnor, och även där om ett liv under små ekonomiska omständigheter långt från Manhattan i New York och K-street i Washington.

Huvudpersonen har fått en allvarlig hjärnskada i samband en olycka under rodeoridandet, men försöker komma tillbaka till det enda jobb han kan och känner. Även här spelar skådespelarna i hög grad sig själva. Den har samma bildpoesi och tragiska grundton som Nomadland.
Båda filmerna har ett unikt tilltal. Varma och smärtsamma på en och samma gång. Jag har sett många lågmälda amerikanska independentfilmer, som skildrar och beskriver ”outcasts” i det amerikanska samhället. Men Chloé Zhao bidrar med en ny blick på USA.

Chloé Zhao är född i Peking, men bosatt i USA sedan många år. Hon har också blivit storpolitik. Kina visade länge stolt upp hennes framgångar i USA för den kinesiska offentligheten. Men så uppmärksammades en intervju där hon säger att hon växte upp i ett Kina med ”lögner överallt”. Därefter hörs det inget från Peking om Zhao och hennes filmer. Efter att ha sett den kinesiske ambassadörens intervju i 30 minuter är man inte direkt förvånad.

Chloé Zhao gör filmer utan pekpinnar och ibland undrar jag hur de egentligen ska tolkas. Den där dubbeltydigheten kanske är definitionen på bra filmkonst. I Nomadland gör Frances McDormand, som också varit medproducent, sin kanske starkaste roll, och då finns mycket att annat att jämföra med.

I en av filmens sekvenser säger hennes syster att hon lever i en lång amerikansk tradition, av att resa runt och leva längs vägarna. Hobos, eller luffare, med andra ord. I filmen känner hon sig hemma överallt och ingenstans, rotar sig inte och kan inte och vill kanske inte heller, om ens möjligheten funnes.

En av de arbetsplatser hon söker sig till är ett Amazonlager långt borta från de stora metropolerna. I filmen beskriver hon arbetet som ”good money”. De där orden har föranlett en kritisk diskussion i sig i USA, inte minst i radikala medier. Amazons rykte är på goda grunder mycket dåligt och kampen för att kunna teckna ett kollektivavtal med rimliga arbetsvillkor och bättre löner pågår fortfarande.

Nomadland är ingen uttalat politisk film. men den tar temperaturen på den kantstötta och spruckna amerikanska drömmen. Som den stillsamme radikalen Joe Biden nu försöker laga.

Håkan A Bengtsson är politisk redaktör på Dagens Arena och vd för Arenagruppen.