Folkpartiet har kompromissat bort kampen för kvinnors frihet. Eftergifterna går till viss del att förstå, men det går inte längre att förstå Folkpartiet, skriver filosofidoktoranden Payam Moula.
Liberalismen bygger på en av historiens mest samhällsomdanande idéer, den om alla människors lika värde och rätt till frihet. Som ideologi växte sig liberalismen stark genom att bekämpa existerande maktordningar, oavsett om det gällde kungens makt över folket eller kvinnors underordnade maktposition.
När liberalen och filosofen John Stuart Mill 1869 publicerade det feministiska verket ”The Subjection of Women” mottogs texten som en grov kränkning av rådande normer. I dag är det ett av många lysande exempel på liberaler som identifierade kvinnors underordnade maktposition och föreslog radikala förändringar.
Beskrivningen av liberalism som en progressiv samhällskraft är ofrånkomlig ur ett historiskt perspektiv. Men den verkar i dag främmande för den liberalism vi är bekanta med i Sverige och som främst företräds av Folkpartiet. Hur leder Folkpartiet i dag striden för kvinnors frigörande från existerande maktordning? Det finns exempel på utmanande liberaler inom folkpartiet – Birgitta Ohlsson är ihärdig i att fokusera på rådande maktordning som drabbar kvinnor och Linda Nordlund likaså.
Men ord måste bli handling.
För att förstå Folkpartiets politik kan vi se hur deras tid som regeringsparti i åtta år påverkade kvinnor. Riksdagens utredningstjänst har tittat på skillnader i nettoårsinkomst och konstaterar att lönegapet mellan könen ökat från knappt 45 000 kronor till 63 000 kronor per år under alliansens tid vid makten.
Det innebär att män har drygt 5 000 kronor mer att röra sig med varje månad. Av de cirka 40 000 personer som utförsäkrades när Folkpartiet satt i regering var 70 procent kvinnor och i dag lever nästan en tredjedel av de ensamstående mammorna i relativ fattigdom. Detta i jämförelse med en av tio för tio år sedan.
Det är förståeligt att liberaler vill minska statens storlek och sänka skatten, men det måste försvaras genom att på andra sätt kämpa för att öka kvinnors makt och frihet. I dag syns inget av detta i politiken Folkpartiet röstar för i riksdagen.
Vårdnadsbidraget, som enligt Birgitta Ohlsson drivs av bakåtsträvande krafter och är en kvinnofälla, har accepterats och röstats fram av partiet sedan år 2006. Den kanske enskilt viktigaste reform för att bryta kvinnors underordning på arbetsmarknaden är att öka antalet pappamånader i föräldraförsäkringen.
Efter valet i september ansåg Ohlsson att i ”enskilda frågor där vi tycker lika (Folkpartiet och Socialdemokraterna), som exempelvis en tredje pappamånad, så röstar vi så klart för det”. Trots det blev resultatet att Folkpartiet i december röstade för en budget utan flera pappamånader men med fortsatt vårdnadsbidrag.
När Folkpartiet försöker försvara sin politik, när människor undrar om liberal feminism och kampen för kvinnors frihet blir svaret ökad jämställdhetsbonus. En reform med extremt låg ambitionsnivå som enligt Folkpartiets kvinnoförbund ”inte gett någon effekt alls”.
För Folkpartiet har regeringssamarbetet inneburit eftergifter. Eftergifter som har gått ut över kampen för kvinnors frihet till förmån för sänkta skatter. Till viss del går de att förstå, men det går inte längre att förstå Folkpartiet.
Skattenivån är inte den enda frihetsrelation liberaler bryr sig om. Ofriheter finns inte enbart i relation till staten, de finns i alla delar av livet inklusive familjen vilket liberaler historiskt tydligt betonat.
Det är dags för liberaler i Folkpartiet att damma av sina ideologiska rötter och börja ifrågasätta alla maktstrukturer som begränsar människors frihet. Det är dags för Folkpartiet att byta partiledare eller byta politik.
Payam Moula, doktorand i filosofi på KTH och kommunpolitiker, Socialdemokraterna i Solna
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
