Höj skatten eller öka lönernas andel av tillväxten – om välfärden ska säkras. Det skriver Christer Wretborn.
Varför intresserar sig ingen för att lönernas andel av BNP har sjunkit successivt medan kapitalets andel i motsvarande mån ökat? Det frågar sig Greenspan, förre ordföranden i den amerikanska riksbanken, i sina memoarer som kom ut 2007.
Iakttagelsen har också bekräftats i Sverige ibland annat SVT-programmet Lönesänkarna som sändes i början av året. Den har också därefter tagits upp i några artiklar i LO-tidningen Arbetet. Men i övrigt har frågan knappt diskuterats.
Och det kan tyckas märkligt. Det är nämligen inga små förändringar det är frågan om. I mitten av 1970-talet var kapitalets andel av BNP under 20 procent. I dag är motsvarande andel närmare 35 procent. Varje procentenhet av BNP motsvarar i dag omkring 36 miljarder kronor.
Om man som ett räkneexempel utgår från att samma relation gällt mellan löner och kapital i dag som i slutet av 1970-talet hade löntagarna således haft ytterligare drygt 500 miljarder kronor att dela på. Lönerna hade varit i genomsnitt 8 000–10 000 kronor högre per månad. Närmare 250 miljarder hade gått i skatt vilket ger perspektiv på de 15 miljarder som statsministern förslår ska avsättas till skattesänkningar nästa år.
Det här leder fram till åtminstone två frågor. För det första, vad är orsaken till den här förskjutningen mellan lönedelen och kapitaldelen i BNP? En näraliggande tanke, att en ökande kapitalandel är en följd av att vi använder en större andel av våra resurser till investeringar, tycks emellertid inte stämma. Investeringarnas andel av BNP ligger i stort sett på samma nivå som tidigare. Att trenden inte bara har observerats i USA och Sverige utan mer eller mindre är påtaglig i alla OECD-länder borde göra det till en angelägen forskningsuppgift.
För det andra: vad har den här utvecklingen för konsekvenser för dagens samhälle, för samhällsutvecklingen, för ekonomiska och sociala förhållanden, ja för välfärdssamhället i stort? Inte heller den frågan är enkel att besvara men att en dryg tredjedel av BNP har omfördelats mellan löner och kapital är knappast möjligt att betrakta som en marginell förändring. Jag ska dock i det här sammanhanget begränsa mig till en fråga, nämligen hur förändringen påverkar möjligheterna att upprätthålla det skattefinansierade välfärdssamhället.
Som dagens skattesystem är utformat är det löntagarna som bär kostnaderna för den offentliga välfärden. Kapitalets bidrag är i det närmaste försumbart. Av de totala skatteinkomsterna kommer ungefär 60 procent från skatter och avgifter på arbete och 30 procent från skatt på konsumtionen, en skatt som huvudsakligen bärs av löntagarna/konsumenterna. Från kapitalet kommer således cirka tio procent av skatteinkomsterna, sannolikt ännu mindre efter den senaste sänkningen av bolagsskatten.
Löntagarna svarar för 90 procent av den offentliga sektorns skatteinkomster, men deras andel av BNP är endast 65 procent. Kapitalets andel av de inbetalade skatterna är tio procent eller mindre men andelen av BNP är cirka 35 procent.
Det är således löntagarna som bär upp den skattefinansierade välfärden. Minskar löneandelen av BNP minskar skatteunderlaget, ökar andelen ökar skatteunderlaget och därmed skatteinkomsterna. Finns det då något som tyder på att löneandelen inte kommer att fortsätta att minska?
Från politiskt håll är argumenten tydliga. Fler måste komma i arbete för att säkra skatteunderlaget. Men det betyder inte nödvändigtvis att lönernas andel av BNP ökar. Ekonomer och många politiker anser att den höga arbetslösheten kräver att lönerna sänks, framför allt ingångslönerna. Sänkta lägstalöner, som ingångslöner, tenderar emellertid till att sänka alla löner. Det är samma mekanism som verkar när de lägsta lönerna höjs. Då höjs alla löner, ett välkänt faktum inte minst hos arbetsmarknadens parter. Från politiskt håll hävdas dessutom att Sverige har en för låg andel låglönejobb.
Det finns ingen tydlig politisk strategi för att höja lönernas andel i ekonomin. Tvärtom tycks politikens inriktning innebära fortsatt sjunkande löneandel. Ett rimligt alternativ kan då vara att höja skatten, i första hand på det i dag mycket lågt beskattade kapitalet. En sådan politik tycks dock vara utesluten. Partierna såväl till vänster som till höger tycks till exempel motsätta sig det modesta förslag till beskattning av finansiella tjänster som nu diskuteras inom EU.
Den förändrade relationen mellan löner och kapital i ekonomin är komplicerad att förklara. Det är också svårt att enkelt tolka hur förändringen påverkar samhället i stort, inkomster, sysselsättning och den gemensamma välfärden. För den som med jämnmod kan se den skattefinansierade välfärden raseras är det kanske inget problem. För andra är det en utmaning det inte går att undvika att förhålla sig till.
Christer Wretborn, fd ambassadör, regeringsutredare och författare
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
