Disa Håstads bok om ANC och våldet under apartheideran är tendentiös med argument som annars närmast återfinns hos den gamla apartheidregimen.

”Nelson Mandela ljög. Han talade för fred men tog själv steget att skapa en guerillaarmé”.

”Vi i det naiva Skandinavien trodde att ANC var en fredlig rörelse”.

”Det svenska stödet var ganska okänt för svenskarna själva”.

Dessa och liknande häpnadsväckande påståenden återfinns i Disa Håstads nya bok Brusten regnbåge. Mandelas krossade dröm.

Håstads huvudtes är att ANC var en våldsrörelse och att också det våld som utövades i samband med övergångstiden till demokrati från 1990 till 1994 till stor del var ANC:s verk. Som främsta stöd har hon några udda forskare, varav flera var knutna till det ”vita” sydafrikanska institutet för ”Race Relation”.

Hon stöder sig också på zuluhövdingen Buthelezi och hans Inkhata-rörelse. Vi som arbetade med Sydafrika denna tid känner väl igen argument från dem som då bekämpade det breda apartheidmotståndet.

Ljög Mandela? Efter Sharpeville-massakern 1960, då 69 personer blev kallblodigt mördade av sydafrikansk polis vid en fredlig demonstration, förbjöds ANC och andra organisationer som var emot raspolitiken. Nelson Mandela arresterades och dömdes till livstids fängelse, liksom andra ANC-ledare. ANC tvangs att gå under jord, många flydde. Det uteslutande fredliga motståndets tid var förbi; man skapade en militär gren för väpnad kamp. Allt detta var välkänt i hela världen.

I praktiken var ANC militärt svagt. Men Sydafrika starka militärmakt försvagades också på 80-talet genom det långvariga och förlustrika kriget i Angola. Det var till sist sanktionerna, omvärldens allt hårdare protester och organisationsarbetet inne i Sydafrika som tvingade apartheidregimen att söka kontakt med ANC för att förhandla. Också ANC:s ledning ansåg att man måste pröva förhandlingslinjen ­– men man ville inte före detta ge upp den väpnade kampen.

Det var Mandelas väl kända position ända fram till hans frigivning. Då öppnades verkliga möjligheter till den förhandlingsuppgörelse som ANC beslutsamt och med stor skicklighet lyckades uppnå, trots alla bakslag, mord och hot från apartheidregimens militär och säkerhetsapparat.

Håstad har fräckheten att påstå att domaren Richard Goldstone, som fick uppdraget av regimen att utreda våldet i Sydafrika efter 1990, inte kunde säga varifrån det kom. Sanningen är att han mycket väl visste att det kom från ”den tredje kraften” främst högerextrema grupper plus Inkatha-rörelsen.

Så här sammanfattar Richard Goldstone i dag kommissionens slutsatser: ”We established beyond any question that the “third force” was mainly responsible for fomenting that violence – as Nelson Mandela had alleged. The record is clear and well documented.”.

Det fanns olika motiv för våldet. De högerextrema ville stoppa övergången till svart majoritetsstyre, Inkatha ville försvaga ANC. ANC hade däremot allt intresse av lugn och stabilitet.

Det är inget fel att kritiskt granska ANC:s agerande under kampåren. Men de krav man kan ställa på en sådan granskning är att den är väl dokumenterad, att den ger en riktig analys av förutsättningarna och avstår från att återge skvaller och förtal av det slag som i riklig omfattning spreds och sprids vad gäller ANC och Sydafrika.

Disa Håstads bok uppfyller tyvärr inget av dessa krav. Hon gör ofta påståenden utan skymten av belägg. Hon har baserat sin berättelse på samtal med personer i Sydafrika som kan beskrivas som revisionister som vill skriva om historien och vars bilder bekräftar Håstads teser. Hon har undvikit samtal med företrädare för ANC eller med dem i Sverige som ansvarade för stödet: politiker, myndighetspersoner eller företrädare för den mängd folkrörelser som var djupt engagerade. Hon gör ingen som helst analys av de internationella förutsättningar som rådde under 70- och 80-talen och västmakternas agerande.

Detta innebär inte att ANC är skuldlöst. Det förekom mord, tortyr och andra övergrepp under befrielsekampen och även om omständigheterna var extrema och motståndaren fullständigt hänsynslös kan de inte bortförklaras eller ursäktas. Det förekom säkert övergrepp när kampen väl var slut. Vad annat var att vänta efter mer än hundra av år av rasförtryck, vidriga övergrepp av de många poliserna och den svarta befolkningens förödmjukelser?

Givet detta var förloppet och övergången till demokrati ändå i grunden fredlig. Det var sannerligen inte bara ANC:s förtjänst utan hela den samlade motståndsrörelsen där också kyrkor och andra organisationer spelade centrala roller.

Håstad hävdar att svenskt bistånd var ensidigt inriktat på ANC, vilket är fel. Det gick till mängder av organisationer inom och utom Sydafrika. Hennes påstående att det var okänt för den stora allmänheten är förbluffande; det bars upp av alla de stora folkrörelserna och var i sig en folkrörelse. Stödet till ANC kom igång 1973 och utvecklades under olika svenska regeringar fram till 1990-talet.

ANC var den mest auktoritativa motståndsrörelsen med en historia ända från 1912. Vi var självfallet medvetna om att ANC hade en väpnad gren. Vi visste att det var en rörelse inbegripen i en kamp på liv och död. I Sverige har vi alla skäl att känna stolthet över våra engagerade insatser, vilka bidrog till att undvika ett inbördeskrig och skapa förutsättningar för demokrati.

Håstads skildring av dagens Sydafrika innehåller viktiga iakttagelser, också vad beträffar ANC och maktkampen inom ANC. Många inom och utom ANC är besvikna, med all rätt. ANC har blivit som ett stort enhetsparti, helt dominerande och det är aldrig bra. Försöken att skapa progressiva alternativ har hittills misslyckats. Övergrepp har skett och sker fortfarande. Presidenten Jakob Zuma är en stor olycka och borde lämna sin post.

Man kan dock fråga sig varför den erfarna journalisten Disa Håstad skriver en så tendentiös bok med argument som annars närmast återfanns hos den gamla apartheidregimen.

Carl Tham, f.d. generaldirektör Sida
Bengt Säve-Söderbergh, f.d. statssekreterare UD och författare till boken ”Vår seger var också er. Sverige och befrielsekampen i södra Afrika”