Blockpolitiken fördummar, hör man allt oftare i debatten. Det ligger någonting i det. Samtidigt finns det en viss logik i att de borgerligas allians nu möts av en rödgrön koalition. Folkpartiet och Centerpartiet, som förr om åren stundom varit beredda till breda uppgörelser, har ju ersatts av batongliberaler och centerpartister med gröna lösnäsor, som vill sätta fackföreningshat överst på dagordningen.

Intressant att notera är att flera av dem som före förra valet entusiastiskt hälsade tillkomsten av Allians för Sverige numera hör till blockpolitikens kritiker. Om ett högerblock var rätt, hur kan ett vänsterblock då vara fel? Märkligt är också att dessa blockpolitikens kritiker inte reagerade särskilt häftigt när statsminister Fredrik Reinfeldt nyligen viftade undan Mona Sahlins invit till att göra upp över blockgränsen om skatter och energi.

En sak är dock säker, blockpolitiken har inte tystat opinionsbildningen för avvikande politiska lösningar. Tvärtom, de senaste veckorna har utspelen för att profilera det egna partiet duggat tätt: Centern vill skrota Las, inkomstpröva barnbidragen, ge skatteavdrag för att rasta hunden och börja med starta-eget-coacher på Arbetsförmedlingen. Folkpartiet tar strid mot sina egna beslut i regeringen om försvarsutgifterna och synen på Ryssland och slåss för att Sverige ska ansluta sig till euron.

De rödgröna har heller inte dolt att det finns olika meningar också i deras samarbete – om Afghanistan, hur de förmögna ska beskattas och i migrationspolitiken – för att nämna några frågor. Samtidigt tycks det i tv och andra medier pågå en slags enighetstävling, där linjedomare utdelar röda och gula kort för vilka som splittrar mest.

Denna absurda mediala fokusering på enighet motverkar medborgarnas förståelse av politiken. Om man i september väljer vänster eller höger beror på hur man uppfattar rörelseriktningen i alternativen, inte hur många ören som bensinskatten ska höjas eller sänkas. Demokrati handlar om att skapa opinion för förändring och att förhandla om vad som är möjligt. Så var det utan blockpolitik och så är det också med två block.

Vi måste lära oss leva med att det finns åsiktsskillnader både inom det borgerliga och det rödgröna lägret. Så längre vi i Sverige har ett flerpartisystem är det utmärkt att det finns olika meningar – och att de syns. Det förstår väljarna. Fyra månader före riksdagsvalet är många urless på medier som bara förmår beskriva det kortsiktiga spelet, men inte klargöra de stora framtidsfrågorna.