Svensk arbetsmarknad kommer om ett år – i mitten av mars – befinna sig i skarpt läge. Då är det också upp till bevis om vad som händer med kvinnors låga löner.
Om ett år – i mitten av mars 2016 – befinner sig svensk arbetsmarknad i skarpt läge. Under några intensiva månader ska då 2,3 miljoner anställda få nya kollektivavtal.
I helgen, ett år i förväg, uppmärksammades en av många frågor som gör den kommande avtalsrörelsen svårare än kanske någonsin tidigare – frågan om kvinnors löner.
Utspelen runt 8 mars handlade om kvinnors situation på en rad olika sätt. Men i många fall var en bärande punkt trots allt löner i allmänhet och kvinnors löner i förhållande till män i synnerhet.
Budskapet från fackliga centralorganisationer och enskilda fackförbund är att lönegapet mellan kvinnor och män måste slutas och att utvecklingen går för långsamt. Irritationen och frustrationen tycks dessutom ha ökat.
Kommunal har till exempel startat en kampanj i sociala medier som ska pågå under hela året. Förbundets ordförande Annelie Nordström beskriver förväntningarna inför avtalsrörelsen som en känsla av ”nu eller aldrig”.
Flera andra kvinnodominerade förbund inom de tre fackliga centralorganisationerna anser också att det är deras tur. Utgångspunkten är att kvinnornas löner bör och ska höjas mer än de mansdominerade grupperna. Problemet är bara att det inte är helt enkelt.
Sättet lönerna förhandlats fram i Sverige sedan 1997 är ingen hjälp. Det ger inte utrymme för att en grupp får mer än alla andra. Industrins lönenormerande roll sätter stopp för alla sådana försök.
Den nivå för löneökningarna som industrin träffar avtal på gäller också för alla andra, ner till sista decimalen. Och där tar försöken att uppvärdera kvinnor slut.
Modellen anses, trots sina brister, vara en viktig förklaring till att Sverige klarat sin konkurrenskraft så väl i en allt tuffare internationell ekonomi. Anhängarna av modellen, anser också att den har gett löntagarna reallöner på 2,5–3 procent som de inte skulle ha fått med en annan förhandlingsmodell.
Men en modell som innebär att grupper som anser sig vara felavlönade inte kan göra något åt det måste ändras, hävdar kritikerna. Någon form av ventil måste skapas i industrinormen, anser de.
Det är dock ett förslag som de fackliga organisationerna inom industrin så här långt inte visat något större intresse för. Budskapet från deras sida är att lönebildningen inte ensam kan fixa jämställda löner. Vad de olika fackliga synsätten innebär kommer att visa sig längre fram. Detsamma gäller arbetsgivarna som ännu så länge duckar i kvinnolönefrågan.
När det gäller inställningen till industrins roll har det funnits kritik bland de privata arbetsgivarna. Men nu går arbetsgivarna i takt. Den 20 februari meddelade Svenskt Näringsliv att de 35 arbetsgivarförbunden ”gemensamt krokar arm” i avtalsrörelsen 2016, som organisationens vice vd Christer Ågren uttryckte det.
Nu intensifieras förberedelsearbetet inför nästa år och fler utspel är säkert att vänta. Men oavsett vem som säger vad före avtalsrörelsen är det ändå upp till bevis i förhandlingarna om ett år som gäller.
Anna Danielsson Öberg, frilansjournalist
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
