Utred afrosvenskarnas utsatthet – de senaste åren har en rad allvarliga incidenter ägt rum. Det skriver Adam Hedengren (MP), Awad Hersi (MP) och Jallow Momodou (Forum för rättvisa)

Lördagen den 14:e september anordnades manifestationer mot afrofobi i Malmö, Göteborg och Stockholm. Efter att en svart man blivit grovt misshandlad framför sin 18 månader gamle son en vecka dessförinnan hade många fått nog.

Det är dags att hatbrott mot afrosvenskar prioriteras högre av folkvalda och rättsväsendet, så att afrofobi blir en naturlig del av det publika och politiska samtalet utan omskrivningar och faktaförvrängningar. De senaste åren har vi upplevt flera allvarliga incidenter i bland annat Forserum, Sundsvall, Malmö och på Hallands Nation vid Lunds Universitet.

Men många är alltjämt frågande när det gäller just afrofobi – vad betyder det egentligen?

Precis på samma sätt som vi talar om riktade hatbrott mot judar, homosexuella, romer och muslimer ska vi också tala om våld och kränkningar gentemot svenskar med afrikanskt ursprung.

Tittar vi på statistiken blir termens relevans ännu tydligare; mellan 2008 och 2012 minskade totala mängden anmälda hatbrott med sex procent. Under samma period ökade hatbrott med afrofobiska motiv med 24 procent. 2012 kom det in hela 940 anmälningar med hat riktat mot svarta. Det kan jämföras med 310 med islamofobiska motiv och drygt 220 med antisemitiska inslag.

Rasism är rasism, och vi rangordnar inte problemen utifrån siffror. Men det är uppenbart att svartas situation i Sverige hamnat i skymundan. Ord som ”svart” och ”afrosvensk” används inte gärna av politiker eller gemene man. Det är hög tid att vi släpper dessa tabun. Utan en seriös diskussion där vi tacklar problemet för vad det faktiskt är kommer inga framsteg ske.

Det finns otaliga studier om den svenska arbets- och bostadsmarknaden som entydigt visar att afrosvenskar är den minoritetsgrupp som diskrimineras mest bland olika samhällsgrupper. En afrosvensk man lider tre gånger större risk att vara arbetslös i jämförelse med män med svensk bakgrund. Dessutom är det sju gånger mer sannolikt att han inte äger sitt hem i förhållande till svenskfödda. Kontrasterna är enorma.

Vi behöver ställa frågan varför afrosvenskar har så pass mycket sämre möjligheter och livschanser i dagens Sverige. Vi efterlyser att ansvariga myndigheter utreder afrosvenskarnas utsatthet, vidtar främjande åtgärder och stärker stödet till afrosvenska organisationer.

Under manifestationen i Stockholm bekräftades vår oro. En man närmar sig den fredliga folksamlingen och yttrar ”Oj, det är bara en massa negrer här! Åk tillbaka till djungeln”. Hans uttalande speglar, tragiskt nog, hur många ser på svarta i dag. Uråldriga stereotyper lever kvar, och som vi tidigare påpekat angående barnböcker: ”man illustrerar svarta barn som väldigt fula, dumma, de ska vara djuriska och exotiska”.

Är det inte hög tid att vi i Sverige släpper dessa pinsamheter? Vårt land bottnar i normer och ideal om mänskliga rättigheter och allas lika värde. Människovärden som de allra flesta av oss tror stenhårt på. Ändå möter svarta alltjämt strukturell rasism och diskriminering på arbets- och bostadsmarknaden samt inom sjukvården. Samtidigt utstår små barn förnedring under skolgången på grund av sin hudfärg.

Vi samlades i lördags på Raoul Wallenbergs Torg för att säga stopp till afrofobi i Sverige och kalla på en utredning kring ökande hatbrott mot afrosvenskarna. Wallenberg själv stod upp för varje individs grundläggande rättigheter. Nu är det vår tur.

Adam Hedengren, (MP), organisatör #StoppaAfrofobi kampanjen
Awad Hersi, (MP), ledamot i Kommunfullmäktige i Stockholms Stad
Jallow Momodou, ordförande Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa