Dagens Arbetes granskning av asbest i svenska gruvor ger en tydlig bild av den utbredda historielösheten i vårt samhälle.

Artiklarna i veckan i Dagens Arbete om hur många människor som fortfarande dör i mesoteliom, efter att ha andats in asbestfibrer bland annat på byggen och i gruvor, är omskakande. Inte minst för att de ger en så tydlig bild av förändringarna i det svenska samhället under de senaste 40 åren.

Mesoteliom, som sätter sig på lungorna, är lömsk i den meningen att det kan dröja 20, 30, 40 år från det att man arbetar i asbestdamm tills symptomen dyker upp. Därför betalar vi i många fall fortfarande priset för vad som skett i det förflutna och som är svårt att göra någonting åt i dag.

Samtidigt är vi inte längre lika medvetna om farorna med asbest. Ett skäl till det är de stora medierna i dag glömt bort arbetsmiljöfrågorna.

Det kan låta fantastiskt, men IF Metalls återkommande arbetsmiljölarm om både asbest och andra gifter, toppade Rapports kvällssändningar på 70-talet. I dag är de flesta andra nyheter viktigare än några arbetares liv.

Till listan på alliansregeringens försyndelser, som nu i efterhand gjorts synliga, kan vi också lägga att man drastiskt minskat Arbetsmiljöverkets möjligheter att göra arbetsplatsinspektioner och egna mätningar.

För 40 år sedan fanns inte heller de långa kedjor av leverantörer vid till exempel stora rivningar på byggen, där det tydligen är vanligt att reglerna inte följs och där ingen känner riktigt ansvar. Att dålig arbetsmiljö blivit ett konkurrensmedel är ingenting att bli förvånad över.

Det nya asbestlarmet är också ett exempel på den utbredda historielösheten i vårt samhälle. De forskare och ombudsmän som för 40 år sedan var besjälade av att upplysa om asbestfarorna är borta eller på väg att dö ut.

Direkt alarmerade är att Dagens Arbetes artiklar antyder att delar av fackföreningsrörelsen numera prioriterar fler arbetstillfällen framför att lyssna på asbestlarmen. Det handlar framförallt om gruvboomen, som väckte hopp i slumrade bygder och där vett och sans lades åt sidan fram tills malmpriserna föll och ett brutalt uppvaknande skedde.

Metalls pensionerade arbetsmiljöombudsman Rolf Ählberg beskriver i en debattartikel hur han gång på gång informerat gruvfackets företrädare och socialdemokraterna om den höga asbesthalten i gruvorna. Men ingenting händer. Och Metalls nuvarande ordförande Anders Ferbe säger sig inte känna till att det finns asbest i gruvorna.

Ählberg manar därför sina kollegor att lära av historien. Samförstånd i arbetsmiljöfrågorna betydde att facket ofta blev lurat. Därför tog Metall på 70-talet strid mot en del forskares och arbetsgivarnas försök att dölja asbestfarorna. Och det är dags att göra så igen, menar han.

Men hur ska det gå till, när Metalls samförståndsanda råder i Sverige, med de goa gubbarna Kålle och Stefan Löfven vid rodret.