Bild: Stina Nyhlén
Bild: Stina Nyhlén
Foto: Stina Nyhlén  
Foto: Stina Nyhlén


Läs Nina Björks krönika om privatperson-ismens vinnare och förlorare. Publicerad i magasinet Arena #6 2013. 

”Det finns inte bara felaktiga svar, det finns även felaktiga frågor. De här felaktiga frågorna är vad vi kallar ideologi”. Så sa Slavoj Žižek i en föreläsning på Bostons universitet, som jag nyligen såg på Youtube.

Žižeks exempel var frågan ”hur kan vi i kampen mot rasism minska människors intolerans mot främlingar?”

Problemet med den frågan är enligt honom att den ser rasism som om den handlade om just intolerans i stället för om rättvisa.

Žižek såg detta som en ideologiskt bestämd ”kulturalisering av politiska frågor” och förklarade: ”Politiska skillnader, skillnader orsakade av politisk ojämlikhet eller ekonomisk utsugning blir naturaliserade, neutraliserade som kulturella skillnader, det vill säga som olika livsstilar vilka uppfattas som givna, som någonting som inte kan övervinnas – bara tolereras. Orsaken till denna kulturalisering är att politiska lösningar – såsom välfärdsstaten eller olika socialistiska projekt – har försvunnit eller misslyckats. Tolerans är deras postpolitiska ersättning.”

Kanske skulle vi kunna se Žižeks utläggning som en konkretion av vad det innebär att leva i en borgerlig hegemoni: redan sättet att ställa frågor, redan sättet att rama in olika problem är borgerligt definierat och förhindrar därmed en annan världsbild, ett annat språk, en annan människosyn.

Knappast ens vi som är politiskt radikala ser att spelplanen vi förväntas agera på redan är riggad för ett visst slags spel och inte ett annat.

Deras spel – inte vårt. Vi ser det kanske inte klart, men jag tror att vi ibland anar det, i en känsla av klaustrofobi.

Jag tänkte på det här när regeringen tidigare i höst la sitt förslag om ett femte jobbskatteavdrag och höjd brytpunkt för betalning av statlig skatt.

Medierna följde på neutral nyhetsplats upp förslaget genom att fråga sig vilka grupper som var förslagets vinnare respektive förlorare.

Svaret – att personer med låga inkomster förlorade på förslaget och att personer med höga inkomster vann på det – kan te sig som ett vänstersvar.

Men när man sätter etiketterna ”vinnare” respektive ”förlorare” utifrån storleken på individuella ekonomiska plånböcker efter skatt har man egentligen redan korat en annan och större vinnare: det borgerliga tänkandet om vad det är att som individ leva i ett samhälle. Nämligen att det inte alls är att leva i ett samhälle.

Det är att leva som privatperson. Jag är rik blir = jag är en vinnare. Jag är fattig blir = jag är en förlorare.

Själva frågan ”vem vinner och vem förlorar” är ett slags outtalat försvar för Margaret Thatchers världsbild, uttryckt i de beryktade orden ”Det finns inte någonting sådant som ett samhälle. Det finns bara individuella män och kvinnor”.

Den stora mediefrågan efter moderaternas förslag, om vinnare och förlorare, är i sig ett uttryck för den ideologi som är grunden till förslaget: den ideologi som säger att vi primärt lever våra liv inte som samhällsvarelser utan som privatpersoner.

Genom ett antal år med borgerlig politik har denna ideologi blivit konkret, blivit levd erfarenhet.

Daniel Suhonen gav i en debattartikel i Dagens Nyheter (21/9) ett exempel på hur det går till när vi alla tvingas agera som vore vi individuella isolerade öar.

Han skrev om hur den sammanhållna skolan har slagits sönder av friskolor, fritt skolval och skolpeng. ”I dag ser vi hur segregationen ökar, resultaten faller, men ingen kan skyllas för detta: Inte föräldrarna som väljer. Inte den som öppnat friskolan. Inte kommunpolitikerna som inte rår över etableringar. Alla är fångar i systemet.”

Det är precis så man monterar ner ett samhälle; genom att konkret montera ner det i människan som vet att hon är förbunden med den andra människan.

Och det är just detta som de senaste decenniernas politiska och ekonomiska utveckling i vårt land har handlat om.

Det är då man kan kora ”vinnare och förlorare”, utan att förstå att även den privatekonomiskt rika som samhällsvarelse kan bli en förlorare.

Nina Björk