Brott och straff Kriminalpolitiken har återigen hamnat i fokus, men med sedvanliga låsningar. Hanna Tenenbaum försöker undersöka varför debatten kört fast.
De senaste fem åren har straffrabatten för unga slopats, straffen skärpts och samtliga riksdagspartier förutom V har gått till val på hårdare tag. Samtidigt har debatten i media fortlöpt på ett närmast humoristiskt sätt; i ena hörnet har vi i mångt och mycket haft debattörer i form av poliser, kommunalarbetare, oroade Danderydsbor och personporträtt från förorter i brand. I andra hörnet – forskningen.
Så sent som den 19:e september publicerades här en essä av Henrik Tham, professor i kriminologi vid Stockholms universitet, där de skärpta straffen problematiseras och sätts i en kontext av det allmänna rättsmedvetandet samt straffskärpningar som signalpolitik.
Jerzy Sarnecki, även han professor på Stockholms Universitet, har skrivit om fängelsestraffets verkan utifrån de skjutningar som fått stor medial uppmärksamhet den senaste tiden. Enligt Sarnecki finns stöd för att fängelsestraff och skärpningar i viss mån kan stjälpa en brottsvåg.
Samtidigt kan förändringen av rättssystemet problematiseras med grund i både Tham och Sarneckis texter; Tham menar att fokuset på de så kallade “gängskjutningarna” bidrar till en erodering av rättssystemet i Sverige, och Sarnecki lyfter att personuppklaringsfrekvensen, alltså att en person binds till brottet, är låg gällande skjutvapenvåld. Därmed påverkar förändringarna i straffsystemet inte främst de som de kanske är ämnade för.
Otaliga inlägg, artiklar, essäer och annat skulle kunna skrivas för att besvara frågan om huruvida skärpta straff är en lösning. Forskningen finns till förfogande vad gäller svaren. Men visst infinner sig till slut en känsla av maktlöshet när expertutlåtanden bemöts i affekt av framstående ledarsidor i Sverige.
Varifrån kommer egentligen kraven på hårdare straff, och känslan av att brottsligheten skenar?
Utifrån denna bakgrund kan det närmast ses som ett sisyfosarbete att fortsätta lyfta forskningens senaste upptäckter. Det denna text istället ämnar att undersöka är just varför debatten kört fast. Hur kan önskan om hårdare straff, populism, och vad som verkar som ett fullständigt blundande för expertis förstås utifrån straffets roll i samhället, och utifrån en svensk kontext av myndighetsutövande och straff? Varifrån kommer egentligen kraven på hårdare straff, och känslan av att brottsligheten skenar?
I artikeln Beyond populist punitiveness? som publicerats i Punishment & Society undersöker engelsmannen Neil Hutton huruvida politiker och domares responsiva aktioner gentemot allmänhetens krav på hårdare straff svarar mot en faktisk förändring i dessa krav. Ett problem, men även ett av resultaten i artikeln, är att den allmänna opinionen i frågan inte är så endimensionell som det verkar vid första anblick, utan snarare motsägelsefull, nyanserad och skör. Det som däremot syns i en av studierna som står till grund för artikeln är att allmänheten är intresserad av brott och rättvisa, samtidigt som de som deltagit i nämnda studie menar att de inte vet särskilt mycket om brott och rättsväsendet. En slutsats av detta är att det är tydligt att många har vetskap om sin begränsade kunskap, men ändå väljer att uttrycka sin mening i frågan.
I artikeln lyfts tanken om hur den allmänna bilden av brott och straff bygger på kollektiv representation snarare än vetenskap. Kampen mot, och oron över brottsligheten blir ett sätt att uttrycka en kollektiv gemenskap i strid mot det okända och farliga. 75 procent av de som deltog i en av studierna i Huttons artikel upplevde att brottsligheten hade ökat under de tio år som föregick intervjuerna, trots att statistiken visar att den legat stabilt i England. Förutom detta upplevde deltagarna också att brottsligheten blivit mer oförutsägbar och att offer oftare var kvinnor och äldre.
Liknande tendenser ses i uttrycken kring att fängelsestraffen ansågs för lindriga, trots att tre fjärdedelar av deltagarna uppgav att de visste lite, eller ingenting alls, om hur fängelsestraffen faktiskt var utformade. I en annan studie som lyfts i artikeln diskuteras att opinionen kring straff till viss del skulle kunna förklaras av en informationsbrist gällande hur straffsystemet faktiskt ser ut. Hutton menar att tanken om att straff är för milda är en rationell följd av att människor tror att brottsfrekvensen ökar och att makthavare på området (i detta fall domare) är inkompetenta. Slutligen kan därmed den allmänna opinionens önskan om hårdare straff förstås bland annat av en brist på tillit till auktoritet och expertis.
Om brottsligheten ökar på det sätt som den allmänna opinionen ger uttryck för, kanske inte kraven på förändringar är så underlig. Men är det så det ser ut i praktiken i Sverige? Det är alltid svårt att få en klar bild av brottsutvecklingen eftersom alla källor som finns tillhanda har sina utmaningar vad gäller sätt att mäta brottslighet på. Enligt anmälningsstatistik och självrapporterad utsatthet har brottsligheten ökat; det problematiska blir att detta skulle kunna vara en indikator på en ökad motivation att anmäla brottslighet och/eller en minskad tolerans från gemene man.
Om detta är fallet mäter tidigare nämnd statistik troligtvis samma tendenser som vi ser i kraven på skärpta straff. Enligt lagföringsstatistik har antalet personer lagförda för brott sjunkit under 2010-talet, och under de senaste åren legat relativt stabilt. Enligt statistiken för konstaterade fall av dödligt våld, som enligt många är den källa där förlitligheten är hög, ligger det dödliga våldet idag på liknande nivåer som föregående decennium, men har ökat något i förhållande till den minskning som skedde i övergången mellan 2000- och 2010-talet. Trots en viss höjning i brott, måste ändå den allmänna upplevelsen om brottsligheten som skenande tas med en nypa salt.
Slutsatsen om att kraven på straffskärpningar kan förstås utifrån brist på auktoritet och expertis, stärks av att opinionen i Sverige blundar för de vetenskapliga rön som framkommer i debatten om hur effektiva hårdare straff egentligen är. Samtidigt framkommer i studien att allmänhetens attityder gentemot högre straff inte är så ensidiga, utan snarare mångfacetterade och komplexa, och med ett större stöd för andra former av straffande än det som ges sken av. Där har politiker och andra makthavare onekligen en viktig roll i att inte vända kappan efter den svaga bris som endast växer med kapplöpningen kring hårdare straffpolicys i svensk politik.
Snarare, som föreslagits i artikeln från England, bör debatten skifta fokus från huruvida straffen är för hårda eller för mjuka, till att lägga tyngd på vilken form av straffsystem som bör användas. Artikeln avslutas därmed med en gnutta hopp; även om populistiska krafter och fängelsepopulationerna idag ökar finns det utrymme för tanken att opinionen inte är så svartvit som den vid en första anblick verkar. Det vi får hoppas på är att det framgår inom kort.
En intressant aspekt är att det inte finns några bevis för att bli offer för brott gör att individer ändrar attityder gällande hårdare straff; däremot bidrar rädsla att bli utsatt för brott till en hårdare straffopinion.
I publikationen Fear and punishment in Sweden – exploring penal attitudes från Göteborgs universitet undersöks hur Sveriges befolkning som länge haft ett rykte kring sig som en oas befriad från straffpopulism, över tid blivit alltmer straffande och mindre nöjda med Sveriges straffrätt. Därutöver undersöks mediekonsumtionens, främst i form av dagstidningarnas, roll i konstruerandet av straffattityder. De menar att stöd för rehabilitering och behandling globalt är påväg nedåt, till fördel för den ökning i krav på strängare straff som vi ser i Sverige idag. Även denna artikel lyfter teorier om varför dessa sker i form av att intrycket av att brottsligheten ökar, men även klasskillnader, maskulinitet och konservativ ideologi. Här lyfts även teorier om påverkan från redan implementerad policy, vilseledande information och senmodern ångest eller otrygghet.
I artikeln läggs fokus på mediabilden. En intressant aspekt är att det inte finns några bevis för huruvida att faktiskt bli offer för brott gör att individer ändrar attityder gällande hårdare straff; däremot bidrar rädsla att bli utsatt för brott till en hårdare straffopinion. Därmed kan just mediebilden av ett samhälle med en ökande brottsprevalens vara en viktig del i förståelsen för varför de attityderna i populationen alltmer rör sig mot en skärpning i straffskalorna. Även här finns tydliga kopplingar till hur media agerar som ett verktyg för formandet av det kollektiva.
Kanske är det så, att i en värld som blir alltmer globaliserad och där människor förgäves försöker greppa en bild av en gemensam nationalitet, eller gemenskap överlag, är det just medias bild av brottsligheten som skapar den fiende vi tillsammans kan vända oss mot. Om detta är fallet, är det av största vikt för progressiva makthavare att inte dras med i konstruerandet av en skenande brottslighet som bör stävjas med alla tillgängliga medel, utan istället kontextualisera uttrycken för detta som en form av rädsla för det okända. Innan detta görs, står kriminologer och andra experter och ropar ut i intet.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
