Bild: Pixabay

Filosofi Hedersbegreppet upprätthöll de vertikala relationer som utmärker ett statussamhälle. Ett modernt marknads- och konkurrenssamhället måste däremot bygga på horisontala relationer. Fredrik Lång reflekterar över Thomas Hobbes roll i denna resa. Bland annat.

Tänk er följande situation: Ni har ett ärende till en orientalisk basar. Ni slås omedelbart av den annorlunda atmosfär som där råder i jämförelse med ett västerländskt torg. Handeln är utmanande och offensiv, en inbjudan till en kopp te innebär inte enbart att man blir bjuden på en kopp te, utan betyder långa segslitna förhandlingar, mera utdragna än en arbetsplatsintervju. Köpslagan på basaren är en konfrontation och en kamp mellan säljaren och köparen.

Handeln och handlingen är konkret; uppgörelsen är unik och personlig. På den västerländska marknaden däremot möter kunden en abstrakt valsituation. Köparen eller spekulanten kan fritt gå omkring och jämföra priser, för på marknaden råder konkurrenssituationen inte mellan säljaren och köparen, som i basaren, utan försäljarna sinsemellan, med avseende på pris och kvalitet. Uppgörelsen på marknaden baserar sig inte på förhandling, utan på fritt val. Köparen kan fritt och trolöst välja det för dagen mest attraktiva erbjudandet.

Basaren, däremot, etablerar (med tiden) ett personligt förhållande mellan parterna. Köparen går till den person han eller hon är släkt med eller annars har mest förtroende för. De dagliga uppköpen förvandlas för kundens del till en fråga om tillit och trohet. Det skapas (eller fanns från början) en icke-monetär relation mellan parterna i uppgörelsen. Man går till sin handlare. På basaren gäller alltså inte, ifall inte villkoren för handeln omförhandlas, valfrihet med avseende på de i uppgörelsen involverade personerna. Medan marknaden, däremot, för den optimala aktören är och förblir abstrakt, opersonlig, likgiltig, anonym och neutral inom de villkor som egennyttan och det fria valet förutsätter.

Ifall ni nu, såsom salig Nicolaus Cusanus i tiderna uppmanade sina samtida lärda, lyfter blicken från basarens umgängessätt och sociala spelregler upp ”mot det högsta”, vad ser ni då? Ni ser att basarens konkreta handels- och handlingsmönster har en motsvarighet i samhällsmaktens konkreta karaktär och verkningssätt.

Där den representativa demokratin är en abstrakt styrelseform, vars maktelit medborgarna har ett trolöst förhållande till och kan byta ut efter fritt val, motsvaras det styre som har basaren som cellform av despoti, vars maktutövning är konkret och bunden vid personlig, fysisk lojalitet. Härskaren är ständigt närvarande i ord och bild i sina undersåtars vardag.

Kärlek eller hat är de oförmedlade känslolägen i vilka relationen till makten tar form. Omvänt bildar brutalitet och älskvärdhet en motsättningsfri helhet i härskarens personlighet, eftersom dessa är gensvar på de affekter som nerifrån riktas mot honom i enlighet med ifrågavarande medborgares grupptillhörighet och släktband. När den forne klanledaren Saddam al Tikrit övertog styret i det av främmande makter konstruerade landet Irak, ändrade han i ett försök att omsätta klankänsla i statskänsla namnet till Saddam Hussein. Att ändra namn ändrar emellertid inte verkligheten, och Saddams lojalitetsbas var och förblev förankrad i landets sunnimuslimska minoritet.

I den israeliska radions sändningar på arabiska kallades han dock retsamt nog ständigt Saddam al Tikrit.

Men basarekonomins konkreta umgängesformer gäller inte bara kvinnan som går till basaren för att köpa sina kikärter eller härskaren som planerar sitt nästa framträdande framför TV-kamerorna. De går igen på alla plan däremellan, genomsyrar alla de begrepp och föreställningar människorna har och kan ha inom ”basarismen” som livsform. Också de uppfattningar som vill ändra detta sätt att leva.

Lojaliteten i förhållande till familjen, släkten eller klanen måste därför överges i förhållande till lojaliteten beträffande fördragsparterna.

Thomas Hobbes Leviathan är en viktig pusselbit för förståelsen av hur statstanken legitimerades och marknadstänkandet uppstod.

Med axiomatiken som retoriskt grepp och med betoning av förnuft och resonemang lanserade han ett lidelsefritt och rationellt samhällskontrakt baserat på ömsesidighet till nytta för alla. Det är så att säga den offensiva sidan av Leviathan.

Samtidigt var han tvungen att, som den vise Solon i tiderna när ett liknande samhällskontrakt skulle slutas i Aten, ”göra front åt bägge håll och bita ifrån sig som en varg i hundars flock” genom att motarbeta de värderingar som stod i vägen för hans samhällsförnyelse. De två ting som han särskilt vände sig emot, var religionen och hedern.

Hobbes använder många ord på att utreda begreppen heder/vanheder, och jag skall inte gå in på detaljerna. Föreställningen om heder var ännu på Hobbes tid djupt förankrad i anor och blodsband, framför allt inom aristokratin med dess uppfattningar om familj och ära. Vi kan säga att hedersbegreppet bidrog till att upprätthålla de ”vertikala”, fysiska samhällsrelationer som utmärker ett statussamhälle. Det moderna marknads- och konkurrenssamhället däremot måste bygga på horisontala relationer, där människorna – oberoende av anor – kunde möta varandra som jämlikar och som parter i ett avslutat eller potentiellt kommersiellt eller politiskt avtal.

Lojaliteten i förhållande till familjen, släkten eller klanen måste därför överges i förhållande till lojaliteten beträffande fördragsparterna.

I stället för heder måste alltså ett annat begrepp insättas, ett begrepp som inte gällde vertikalt i förhållande till familj eller klass utan horisontellt i förhållande till fördragsparterna.

Det begreppet var hederlighet.

En transformation av samhället från The rule of man till The rule of law. Eller med de termer som vi tidigare använt oss av: från statussamhälle till kontraktsamhälle.

Ungefär halva delen av det omfattande verket Leviathan ägnas religionen. Ofta lämnas den delen bort i nyutgåvor, eftersom den anses vara snårig och förlegad. Detta är illa, eftersom det förmenar den moderna läsaren insikt i vilka spetsfundiga, hängivna och kunniga argument Hobbes använde sig av för att framföra sin syn på en religion som skulle stå i samklang med de övriga delarna av hans verk. Kort sagt kan man säga att han eftersträvade en relativistisk och konventionell religion – precis sådan som marknadens värderingar skulle vara. Det goda och det onda existerar inte av naturen, de är mänskliga påfund.

Hobbes religion saknar inte paradoxala inslag – till exempel blir varje religion som varje härskare i varje enskilt land omfattar den enda sanna och riktiga religionen eftersom statssanningen är den högsta sanningen och statsnyttan den högsta nyttan. Det är givetvis idén om en statskyrka som dyker upp i detta retoriska fyrverkeri. I och med att religionen förlorade sin betydelse och rädslan för (evigt) straff försvann ersattes lydnaden inför Herren av plikten att vara rättfärdig.

I sin bok Systems of Survival. A dialogue on the Moral Foundations of Commerce and Politics beskriver Jane Jacobs två moralsystem, det ena byggt på maktutövning och med ett lån från Platon kallat ”väktarnas moralsyndrom”, medan det andra är baserat på byte, handel och köpslående. Det senare kallar hon ”kommersens moralsyndrom”, och det bygger på överenskommelse och konventioner. Göran Rosenberg gör på basis av Jacobs bok en systematisering av olika handlingssätt i förhållande till de två moralsyndromen, där den vänstra spalten uttrycker marknadens, den högra basarens eller maffiaklanernas värderingar:

konkurrera – reglera

var otålig, illojal och trolös – var tålmodig och lojal och trofast

förnya – bevara

var sparsam och effektiv – var generös och empatisk

var självcentrerad – var självuppoffrande

var optimistisk – var fatalistisk

rasera sociala hierarkier – respektera sociala hierarkier

sky våld eller hot om våld – acceptera våld eller hot om våld

Eftersom jag ofta talar om det ena men avser det andra, så kunde det kanske vara lämpligt att sammanfatta det här avsnittet i en sensmoral. Den kunde lyda så här: Det vore önskvärt att våra skickliga strateger i västerlandet inte bara kände till Orientens och Österlandens samhällen och tänkande, utan att de också ägnade en tanke åt varför och på vilket sätt våra har blivit som de blivit. En oroväckande möjlighet är förstås att de faktiskt läst Hobbes, men bara den del där Hobbes skriver om erövringskriget.

Jag kan tänka mig att den amerikanska strategin under planeringen av kriget i Irak (och inget under vårt sekel har åstadkommit så mycket skada som detta olycksaliga krig) baserade sig på erfarenheten att eftersom det gick att införa demokrati i Förbundsrepubliken Tyskland efter andra världskriget (och senare i DDR) samt på lite andra villkor i Japan (som ännu dras med kvarlevor av äldre mentalitetsformer), skulle det gå lika lätt i Irak.

De massiva bombningarna av Bagdad i mars 2003 under devisen Shock and Awe var utformade av konservativa kristna hökar inom USA:s försvarsministerium som kunde sin Hobbes, för enligt Hobbes skulle människorna efter att ha upplevt anarki och allas krig mot alla sluta sig samman i ett (nytt) statsfördrag för att övervinna sin rädsla och sin skräck. Låt oss alltså först chocka Irak, skapa kaos och skräck. Ur denna skräckupplevelse skulle det nya, tacksamma Irak med supermodern teknik och gammaltestamentligt bildspråk uppstå som en fågel Fenix i purpurskrud.

Varför förutsätter vi att demokrati med tillhörande fri- och rättigheter innehåller värderingar som alla kan och vill omfatta?

Det man glömde var bland annat att de arabiska samhällena inte hade genomgått en sekularisering av sina religioner. Och inte heller utslätat begreppet heder, och inte hade någon genuin erfarenhet av demokrati. I det sönderslagna Tyskland rådde efter kriget en djup känsla av skuld; en förnimmelse av att det var vi själva som var skyldiga. Vilket i sin tur skapade förutsättningar för den ödmjukhet i förhållande till historien och till de nya krav som en omvärdering av tidigare värderingar krävde.

Denna känsla kunde inte uppstå i Irak; tvärtom. Oberoende av vad man anser om Saddam Hussein, i början av sin karriär uppskattad ledare efter att som vicepresident ha nationaliserat oljetillgångarna, så stod angreppskriget i strid med gällande folkrätt, förbereddes med lögner och skapade inom Irak självt, framför allt inom sunnimuslimska minoriteten, en djup och förbittrad känsla av att det var USA som var skyldigt.

Dessutom: varför utgår vi från att demokrati självklart är det bästa styrelsesättet? Varför förutsätter vi att demokrati med tillhörande fri- och rättigheter innehåller värderingar som alla kan och vill omfatta? För alla folk gör det inte. I Kina, har jag för mig, uppskattas trygghet och stabilitet högre än demokrati.

Stolthet över landet och dess ledare väger mer än rätten att rösta fritt. Går vi tillbaka till Hobbes och den engelska parlamentarismens utgångsbetingelser ser vi att han i Leviathan uttrycker samma tanke. Enligt honom är monarki den bästa styrelseformen för en nation och den som bäst tryggar undersåtarnas välfärd. ”En konungs rikedom, makt och ära härstammar endast från hans undersåtars rikedom, styrka och anseende. Ingen kung kan vara förmögen eller ärorik eller trygg, om hans undersåtar är fattiga eller föraktliga eller för svaga att på grund av nöd eller oenighet föra krig mot sina fiender.” Därför skulle monarken se till folkets bästa, och inte så som tyrannen till sitt eget bästa, eller som demokratiernas partier endast till det som är bäst för deras egna stödgrupper.

Och på så sätt skulle monarken vinna sina undersåtars respekt och lydnad.

Så fick vi då plötsligt en fot in i vår egen tid. För det är från de premisser Hobbes presenterade som västerlandets politiska konst utgått. Men eftersom olika tider existerar samtidigt är det som ser ut som en kollision mellan olika samhällssyn, mellan Orienten och Västerlandet, lika mycket en kollision mellan epoker. En krock mellan två olika samtider som utvecklats i olika takt och som strängt taget är inkommensurabla med varandra. Därför är vi ännu i lika stor utsträckning kvar i den tid där vi nyss befann oss.

 

Texten är ett utdrag ur Fredrik Långs bok Geosofi – Bilder på en utställning (Förlaget, 2020).

***

Följ Dagens Arena på Facebook