Foto: Pixabay

Ekonomi Vinstjakt och penningpolitik har lett till en enorm överföring av inkomster från arbetarnas löner till kapitalets vinster.

Allt fler tycks vara överens om att de senaste årens inflation inte främst är efterfrågedriven utan utbudsdriven. Men vad är då problemet med utbudssidan?

En vanlig förklaring är de störningar i produktionsnätverk och leveranskedjor som pandemin orsakade. Även Rysslands krig mot Ukraina men också företagens ökade vinster brukar framhållas som orsaker. Mer ovanligt är att man intresserar sig för den produktion som ligger bakom utbudet; det vill säga hur det produceras, var och varför.

Det spåret följer den nyutkomna boken ”The State of Capitalism” av ekonomiprofessorn Costas Lapavitsas i samarbete med författarkollektivet ”European Research Network on Social and Economic Policy”. Boken analyserar de senaste årens ekonomiska utveckling i världen genom att väva samman kunskaper från olika akademiska discipliner utifrån en marxistisk ståndpunkt. Förutom världsekonomin i stort fokuserar boken på fem av världens ledande länder (USA, UK, Tyskland, Japan och Frankrike) och ett särskilt kapitel ägnas åt Kina. Boken handlar inte specifikt om Sverige men kan kopplas till svenska förhållanden och läsas som komplement såväl som fördjupning till en annan bok, nämligen ”Dyrtider” av Elinor Odeberg.

Vinsten kan inte samlas på hög

I enlighet med det marxistiska perspektivet är vinsten den viktigaste drivkraften i en kapitalistisk ekonomi. Vinsterna är också det som konkurrensen mellan kapitalistiska företag gäller. Investerarnas kapital söker sig till företag med bäst vinstmöjligheter. Det är också mycket riktigt vinsterna vi hör om först av allt när företagen redovisar sina rapporter. För att ett kapitalistiskt företag ska klara sig i konkurrensen kan vinsten inte samlas på hög. Den måste investeras i rationalisering och förbättrad produktivitet, även genom till exempel uppköp av andra företag.

De kretslopp som då uppstår mellan produktion, utbud, efterfrågan, konsumtion, vinster, investeringar och produktivitetsökningar innebär att kapitalet ackumuleras, vilket är nödvändigt för att företagen ska kunna klara sig i konkurrensen. De enskilda kapitalistiska företag som lyckas bäst blir därmed allt större och mäktigare.

För att ta ett aktuellt exempel så kontrollerar endast fyra företag cirka 70–90 procent av den globala handeln med spannmål. Enligt en nyutkommen rapport från FN-organet UNCTAD mer än fördubblade dessa fyra företag sin sammanlagda vinst 2022, jämfört med 2020, samtidigt som priserna sköt i höjden, vilket orsakade ett stort lidande runt om i världen.

Det berodde inte på girighet utan på hur systemet fungerar. Företag som inte hänger med i konkurrensen om vinsterna riskerar att bli utslagna.

Kapitalackumulationen har dock rent allmänt varit försvagad i flera decennier, vilket utgör en grundläggande orsak till inflationen, enligt författarna till ”The state of capitalism”. Försvagningen beror på att mycket av vinsterna har investerats i spekulation och inte i produktion. Det har sin bakgrund i 1980-talet då nyliberala politiker frigjorde marknadskrafterna och öppnade gränserna vilket ledde till att mycket av produktionen flyttades till länder med betydligt lägre kostnader. Därmed kunde man göra vinst på lägre löner istället för på ökad produktivitet.

Skapandet av nya pengar

Samma nyliberala politik öppnade upp för finanssektorns enorma tillväxt med uppblåsta värden på tillgångar, framför allt bostäder. Det ledde till krisen 2007–09 då bubblorna sprack. Som svar på det drev staterna inte igenom några mera grundläggande strukturella förändringar för att få in kapitalismen på en ny produktiv kurs.

Krisen löstes inte genom finanspolitiken utan genom penningpolitiken och skapandet av enorma mängder med nya pengar. Författarna framhåller förstärkningen av rådande maktförhållanden som den viktigaste konsekvensen. Det underlättade i sin tur för att flytta krisernas kostnader till vanligt folk genom åtstramning. 2010-talets krislösningar innebar sammantaget att spekulativa vinster prioriterades och den förstörelse som skedde blev inte kreativ, i linje med vad Schumpeter menade, utan bara destruktiv.

Den försvagade kapitalackumulationen kom under 2010-talet till uttryck i lägre tillväxt. Sen början av 1980-talet har dessutom produktivitetsökningarna i de ledande västländerna varit långsammare än tidigare, trots alla stora teknologiska framsteg under denna tid. För att slå vakt om sina vinster har storföretagen istället pressat ned lönerna, med försvagad efterfrågan som följd, vilket präglade även 2010-talet. Otillräckliga reallöneökningar har kompenserats med ökad skuldsättning, vilket har stärkt finanskapitalet. Importen av billiga varor från fattigare länder har underlättat försvagningarna av löntagarkollektiven i det globala nord.

Läget var således prekärt redan före pandemin men förvärrades av framför allt de politiska svaren på den. Boken beskriver det som hände med jämförelser mellan olika länder. När nedstängningarna skapade panik kom centralbankerna i mars 2020 återigen till undsättning men i en mycket större skala än 2007–09. Katastrofen undveks med nöd och näppe. Centralbankernas massiva penningpolitiska stimulanser gjorde att penningtillgången ökade snabbt vilket i nästa steg ledde till glädjeyra på aktiemarknaden.

Det krävdes dock också en expansiv finanspolitik som kunde upprätthålla efterfrågan. Det skedde i en situation med ett svagt utbud och blev därför den tändande gnistan.

Det var så inflationen började stiga i april 2020 och med ett utbud som inte bara hade försvagats av pandemins externa störningar utan mera grundläggande av flera decenniers otillräckliga förnyelser av den produktiva sektorn. Den fortsatta ökningen av inflationen berodde sedan i sin tur inte bara på Rysslands krig mot Ukraina, utan på att många företag tog chansen och höjde priserna för att hävda sig i konkurrensen genom ökade vinster, helt i enlighet med hur den kapitalistiska ekonomin fungerar. Det har lett till en enorm överföring av inkomster från arbetarnas löner till kapitalets vinster.

Staterna tillät obalans

På grund av pandemin blev man således tvungen att överge den nyliberala åtstramningspolitiken men den ersattes av en politik som visade hur insyltade staterna är i den finansdrivna kapitalismens samhällsordning. Det var aldrig tal om att förstärka utbudssidan genom att till exempel förstatliga strategiskt viktiga sektorer av ekonomin eller spela en aktiv roll i omorganiseringen av produktion och distribution. Därigenom tillät staterna framväxten av en stark obalans mellan en försvagad utbudssida och en förstärkt efterfrågesida, vilket bidrog till inflationen. Budskapet från författarna till ”The state of capitalism” är att inflationen hade kunnat undvikas genom satsningar på utbudssidan. Då hade man dock behövt utmana den rådande finanselitens makt men hur skulle man kunna göra det när många av dagens politiker själva ingår i denna elit.

Det mesta av ovanstående känns igen från Sverige. De senaste årens turbulenta utveckling har stärkt de rådande maktförhållandena, särskilt den finanskapitalistiska eliten. Det blev så tydligt under en vecka i slutet av oktober då media rapporterade om rekord på både vinster för bankerna och skulder till Kronofogden. Vanligt folk har blivit fattigare av inflationen och ännu fattigare av räntehöjningarna.

När nu dessutom många blir arbetslösa på grund av räntehöjningarna så försvagas också löntagarkollektivet, det vill säga den resurs som skulle behövas i en samhällsförändring. Den produktiva sektorn har försvagats ytterligare genom fortsatta underinvesteringar i bland annat samhällsviktig infrastruktur. Det hotar hela samhällets välstånd. Det är ett av skälen till varför Tesla-strejken är så viktig. Vill det sig väl kan många få upp ögonen för den fackliga kampens och kollektivens betydelse. Alla med intresse av att det svenska samhället förblir produktivt borde hoppas på det.