Foto: Wikimedia

Kultur 50 år efter dess födelse präglas diskussionen om hiphop i Sverige fortfarande av moralpanik. Det skriver Ametist Azordegan.

Det var under 1950-talet som ungdomskulturen växte fram i Sverige. Bakgrunden var att den ekonomiska välfärden växte och välståndet ökade, med moderniserade hem som ett exempel. Resultatet var att svenskar fick en förmån som var rätt ny: fritid. Välfärden gjorde också att unga människor inte behövde jobba direkt efter sin barndom utan fick nu mer tid till socialt umgänge och utåtblickande. På så sätt blomstrade snart ungdomskulturen när ungdomar ville skapa sig en identitet som inte var antingen barn eller vuxen, utan något annat. 

Hiphop den mest livskraftiga ungdomskulturen

Musiken blev snabbt den främsta källan till kulturellt identitetsskapande. Några kända ungdomskulturer genom tiderna är rockabilly, mods och punkare. Den sista och största av dem är hiphopen som började spridas under 80-talet. Medan de andra ungdomskulturerna inte längre är så stora har hiphopen hela tiden fortsatt att växa under de 50 år den funnits. Det finns ingen annan ungdomskultur som har varit så hållbar över generationer och marknadsmässigt livskraftig som hiphopen, men det har skett mot alla odds.

Idag är hiphopen en global multimiljard-industri som inte bara har genomträngt musikindustrin utan även näringslivet, dessutom har den förmågan att mobilisera politisk aktivism.

 

Hiphopens föddes i Bronx på 1970-talet vilket är en tid och plats som New York-bor ofta beskriver som den dystraste, mest brottsdrabbade och otryggaste som staden någonsin har varit med om. Det var en kaotiskt tid för amerikaner där tektoniska skiftningar i den globala ekonomin hade skapat osäkerhet och omställningar i den inhemska ekonomin. Resultatet var att socioekonomiskt utsatta områden hamnat i förfall med hög kriminalitet och vad som liknade ett laglöst kaos.

Ur detta apokalyptiska scenario föddes hiphopen i en lägenhet, med adressen 1520 Sedgwick Avenue, den 11 Aug 1973 – då DJ Kool Herc, en jamaicansk invandrare, arrangerade gatufesten “Back to School Jam”. Festen blev startskottet för ett nytt musikaliskt och kulturellt uttryck som då tillhörde minoriteter och marginaliserade. Idag är hiphopen en global multimiljard-industri som inte bara har genomträngt musikindustrin utan även näringslivet, och dessutom har den förmågan att mobilisera politisk aktivism. Det är den här kraften i musikstilen som gjorde att jag en gång i tiden intresserade mig för hiphopen och nu har studerat den i 20 år.

Hiphop viktig som samhällskommentar

Idag finns det ingen annan ungdomskultur som bär fler samhällskommentarer än hiphopen och ingen annan musikgenre som unga över världen vänder sig till lika ofta när de vill kommentera sin samtid. Även här i Sverige. Hiphopen kan sägas vara för Sverige det proggen var i slutet av 60-talet och början av 70-talet.

Skillnaden är att proggen återfanns oftare inom organiserade politiska och kulturella sammanhang som föreningslivet och studentrörelsen, och blev med tiden tydligt vänsterpolitiserad. Medan hiphopen sällan är vare sig organiserad eller partipolitiskt syftesdriven. Hiphopens artister tar historiskt oftast avstamp ur underklassen, den del av befolkningen som har den lägsta socioekonomiska positionen i samhället. Dess aktörer har ofta bristande kunskaper om samhällssystemet och är utanför både skolsystemet och arbetsmarknaden.

Det finns ett autenticitetskrav inbyggt i hiphopen som säger att rapparen ska beskriva det som varit självupplevt.

 

I hiphopen uttrycker de sig genom att i låttexterna dokumentera det de ser i sitt närområde i vardagsrealistiska texter eller genom att peka på orättvisor. Det finns nämligen traditionellt ett autenticitetskrav inbyggt i hiphopen som säger att rapparen ska beskriva det som varit självupplevt. Det som sägs i låtarna ska vara taget ur verkligheten och personligt. Än idag är det tabu för en hiphopartist att ha en spökskrivare, vilket inte alls är fallet inom andra genrer.

Jag brukar säga att man hade kunnat samla ihop genrens samhällsmedvetna och vardagsrealistiska texter och genom det få ett tvärsnitt av unga svenskars upplevelser och skildra Sverige i tiden. En sådan hiphop-textsamling kan svara på vad som rör sig i den unga svenska folksjälen, vilka problemformuleringar dessa ungdomar har och hur de mår. 

Kan förstå ungdomar via hiphopen 

Till skillnad från andra ungdomskulturer kan man däremot inte koppla hiphopens fans till en enskild socioekonomisk samhällsgrupp. Ungdomar från alla bakgrunder lyssnar på hiphop vilket gör att den fungerar som en samlingspunkt där alla tar del av underklassens berättelser. Det här i kombination med det autentiska och ofta ofiltrerade berättandet i texterna gör hiphopen till en potent formgivare av det sociokulturella landskapet. 

Jag har skrivit uppsatser på Journalisthögskolan om hiphopen, bevakat den under alla mina år som musikjournalist och numera använder jag hiphopen som social entreprenör. Det är via hiphopen jag har fått mina insikter om målgruppen barn och unga i socioekonomiskt utsatta områden, som vi skapar livschanser åt i den stiftelse jag grundat. Alla våra insatser är skapade med hiphopkunskap.

För att göra det behöver man se på hela hiphopen som en person. Man kan fråga sig hur den personen tog sig från uppväxtvillkor som innebar fattigdom och låg ekonomisk läsförståelse, hög risk för kriminalitet och psykisk ohälsa, låg kunskap om det juridiska systemet och dåliga skolresultat – till att idag vara en multimiljardär som verkar globalt. Vilken kunskap behövde den personen få tillgång till? Vilka typ av personer behövde hen komma i kontakt med under sin livsresa? Och hur behöver hen må och känna sig för att orka göra resan från utanförskap till framgång?

Sverige lider av en obotlig moralpanik gentemot hiphopen och vi ser med jämna mellanrum rubriker i media om hur hiphopen är farlig och leder ungdomen i fördärv.

 

Genom att skapa sig en förståelse för hiphopens resa och använda den som en mall kan man skissa på insatser gentemot barn och unga i utsatta områden i Sverige. Genom att lyssna på berättelserna i låttexterna och ta del av aktörernas personliga berättelser i intervjuer och biografier får man nycklar till hur man kan skapa möjligheter för unga idag och insikter i utsatthetens effekter. Det finns dessutom kunskap att hämta från hiphopen vad gäller motståndskraft, transformationsförmåga och självlärt affärssinne.

Jag arbetar dagligen med en målgrupp som hör till Generation Z, personer som är födda mellan mitten av 1990-talet och tidiga 2010-talet. Deras kulturella identitet genomsyras av hiphopen. Till skillnad från äldre generationer identifierar de inte alltid hiphop som en avgränsad kultur eller att deras idol är en ”hiphopartist”. Hiphop har för dem blivit mainstream och populärkultur, vilket är naturligt då den numera är en global industri och överallt. Att inte intressera sig för hiphop och inte förstå den är att inte förstå dagens ungdomar.

Moralpanik gentemot hiphopen

Hiphopens förmåga att mobilisera politisk aktivism, driva en multimiljardindustri globalt och efter årtionden på nacken lyckas genomsyra Generation Z är verkligen häpnadsväckande. Men ändå har inte alla delar av världen insett eller erkänt dess betydelse. I Sverige har exempelvis behandlingen av hiphop inom det offentliga varit långt ifrån ideal. Trots att hiphopen är en knutpunkt för mångfald, politik och industri har den i Sverige ofta fått en styvmoderlig behandling och återkommande behandlats med moralpanik. Sverige lider av en obotlig moralpanik gentemot hiphopen och vi ser med jämna mellanrum rubriker i media om hur hiphopen är farlig och leder ungdomen i fördärv. 

Moralpanik är benämning på reaktioner som oro eller fientlighet gentemot kulturfenomen som anses hota samhällets värderingar och intressen. Den bygger inte på sakliga och verifierbara fakta, utan på en rädsla för det som brukar kallas smittoeffekt. Det finns en gammal föreställning om att normbrytande beteenden smittar av sig och att det därför gäller att hålla dessa beteenden så kort som möjligt. Smittoeffekten är inom forskning omdebatterad och mycket svår att bevisa.

Medan moralpaniken mot de andra fenomenen med tiden har bleknat och försvunnit kvarstår den mot hiphopen

Jag har i tio år hållit en föreläsning om moralpanikens historia i Sverige. Mellan 1920- och 1940-talet pågick en debatt i Sverige om den negativa effekt som dansbanorna hade på ungdomarnas moral under etiketten ”dansbaneeländet”. När videobandspelaren introducerades på den svenska marknaden runt år 1980 präglades debatten av oro för att ungdomar skulle bli våldsbenägna genom att se på våldsamma filmer. Vi såg också moralpaniken kring ravekulturen som resulterade i Ravekommisionen. På senare tid har vi sett moralpaniken kring hiphopen som pekas ut som orsaken till kriminalitet och våld i socioekonomiskt utsatta områden. Moralpaniken verkar vara en del av svenskheten.

Sverige har aldrig förstått hiphopen

Medan moralpaniken mot de andra fenomenen med tiden har bleknat och försvunnit kvarstår den mot hiphopen och återkommer med jämna mellanrum. Kanske beror det på att hiphopens aktörer främst består av ”främlingar”, alltså personer med annan etnisk bakgrund än nordisk, vilket gör den mer främmande och stärker känslan av hot.

Sverige har aldrig riktigt förstått hiphopen och verkar ha en kronisk blind fläck när det gäller den. I USA är hiphopen en vedertagen del av näringslivet, underhållningsindustrin och civilsamhällets insatser. Där har hiphopen egna lukrativa medieplattformar, radiokanaler och galor. Den har tagit sig in på universitet som ”Hiphop studies”, blivit verktyg i tvärvetenskapliga studier och det bedrivs forskning med hiphop som variabel.

Hiphopen används där av civilsamhället och välgörenhetsorganisationer i arbetet med trygghet och psykisk hälsa hos barn och unga. Vi är långt från det scenariot i Sverige. Här utgör istället Youtube och sociala medier som TikTok platser där hiphopen blomstrar eftersom den slipper den svenska valideringen där.

Att ignorera eller marginalisera hiphopkulturen gör inte bara att man missar insikter om svenska ungdomarnas upplevelser utan man misslyckas också med att skapa utrymme för frågor som är aktuella för unga.

 

Att ignorera eller marginalisera hiphopkulturen gör inte bara att man missar insikter om svenska ungdomarnas upplevelser utan man misslyckas också med att skapa utrymme för frågor som är aktuella för unga. Att försumma hiphopen är en missad möjlighet att engagera unga i meningsfulla aktiviteter som kan driva samhällsutvecklingen framåt.

Den ekonomiska framgången hiphopen haft globalt understryker ännu mer Sveriges misslyckande med att förstå hiphopens potential som en drivkraft för förändringsarbete och nyskapande. Jag iakttar hur kulturen fortsätter växa på sin 50-årsdag men jag undrar när fler ska inse dess potential.