EU-valet 2014 visar vägen för en mer politisk och idéfylld EU-debatt. Politiseringen av valet till posten som kommissionsordförande öppnade Pandoras ask.

EU är ett nyliberalt projekt, präglat av vikten av konkurrens, fri rörlighet och sparsamhet med allmänna medel. Domstolen, centralbanken och EU-kommissionen kommer ända in i döden att slåss för detta, oberoende av vad européerna tycker. Det är huvudtesen i den tyske sociologen Wolfgang Streecks kontroversiella bok ”Köpt tid”.

Frågan är hur länge hans verklighetsbild gäller. Man kan faktiskt i valkampanjen till Europaparlamentet hitta tydliga öppningar till en alternativ politik.

TV-debatten när de fem kandidaterna till att bli EU-kommissionens ordförande nyligen möttes var intressant.

Socialdemokraten Martin Schulz, vänsterns Alexis Tsipras och de grönas kandidat Ska Keller var ense om att krispolitiken för att rädda euron har varit helt felaktig och kontraproduktiv. De angrep samfällt modellen att medborgarna ska betala notan för bankernas vansinnesaffärer. Schultz fann den fortsatta omfattande skattesmitningen oacceptabel.

På det svarade de borgerliga kandidaterna Jean-Claude Juncker och Guy Verhofstadt med trötta undanflykter.

Lek med tanken att de tre vänsterkandidaterna menar allvar med vad de säger. Om Martin Schulz blir ordförande i kommissionen och drar med sig ett antal andra progressiva namn har ett av de tre fästena för en nyliberal politik, som Wolfgang Streeck talar om, fallit.

Fästet nummer två i form av centralbanken ECB är hårt pressad att mildra sin penningpolitiska dogmatism för att undvika att Europa hamnar i en djup deflation.

För eurozonens kris är inte över. Vissa siffror har utlöst glädjeskutt på marknaderna. Men arbetslöshet och skuldsättning är fortfarande skyhöga. Investeringarna ligger 20 procent under vad de var före finanskrisen. Detta visar att banksystemet går på kryckor.

Lösningen är inte fortsatt åtstramning, utan som Schultz, Tsipras och Keller var inne på, en solidarisk utjämning.

Risken finns förstås att stats- och regeringscheferna sätter sig över väljarnas syn på vem som ska bli chef för kommissionen, och att man i stället letar i korridorerna i Bryssel och hittar någon anpasslig, helt opolitisk nyliberal teknokrat.

Men vad betyder en sådan örfil mot väljarna för valdeltagandet i Europaparlamentvalet 2019?

I all sin enkelhet har politiseringen av valet till kommissionsordförande öppnat Pandoras ask. Politiken och idéerna har blivit synligare. Det har de senaste veckornas debatt visat.

En debatt som tyvärr skett någon annanstans än där våra svenska politiker håller till. Är det på planeten Mars?