Thomas Hammarberg
Thomas Hammarberg

hotet mot demokratin Det är ingen slump att de auktoritära populisterna slår ned på det oberoende rättsväsendet, media- och yttrandefriheten och det självständiga civilsamhället, skriver Thomas Hammarberg, som inleder Dagens Arenas serie Hoten mot demokratin.

Mönstret är tydligt. När högerpopulistiska partier får makt börjar en systematisk urholkning av demokratin. De har en strategi, vallöften genomdrivs och det med skrämmande konsekvens.

Det är den lärdom vi måste dra från den senaste tidens politiska utveckling ibland annat Ungern, Polen, Turkiet och Ryssland. Vad som nu händer i de länderna antyder vad som kan ske om den aggressiva populismen får ytterligare spridning på den europeiska kontinenten.

När Viktor Orban kom tillbaka som premiärminister i Ungern 2010 fattades en serie dramatiska beslut i syfte att centralisera makten — till honom själv och hans lojala inre krets.

I ett tal förra sommaren deklarerade han sin hållning till demokratin. Hans vision var en »illiberal demokrati«. Vad han avsåg var att de styrande visserligen skulle tillsättas genom fria val men att de valda sedan inte skulle få sin maktutövning begränsad av olika juridiska och andra institutioner.

Han hänvisade till behovet av effektivt styre och internationell konkurrenskraft. I samma tal nämnde han Vladimir Putin och Tayyip Erdogan som förebilder. Själv har han uppenbarligen blivit en förebild för Polens starke man, Jaroslav Kaczynski. En illiberal international har börjat växa fram.

Vi måste avslöja mönstret i de auktoritära populisterna strategi innan det är för sent.

De illiberala populisterna agerar enligt ett tydligt mönster. De tar över eller slår ut institutioner som skapats som demokratins vakthundar. De upphäver strukturer eller processer som införts genom demokratiska beslut för att sätta vissa gränser för själva maktutövandet, för att garantera att minoritetsröster blir hörda och att för att maktmissbruk ska stävjas. Populisterna vänder sig emot den beprövade maktfördelningen mellan den exekutiva regeringen, den lagstiftande parlamentariska församlingen och det oberoende rättsväsendet.

Domstolarna har tenderat att vara den första måltavlan. De kan knappast avskaffas helt, men väl tyglas, har varit idén. Genom sin breda majoritet i parlamentet kunde Orban ändra författningen och därmed författningsdomstolens befogenheter och sammansättning. Kaczinski har försökt driva på i samma riktning. Erdogan har gått mer hårdhänt fram och i praktiken slagit sönder stora delar av rättsväsendet. Donald Trump stämplade en självständig domare som en »so called judge« och gör klart att utnämningar till högsta domstolen ska styras av lojaliteten till hans åsikter. Domstolarna ska inte kunna hindra ledarens maktutövning, han företräder ju »folket«.

Medierna är en annan måltavla i arbetet att stoppa eller underminera kritik och opposition. Det är förstås ingen slump att just Trump förklarat krig mot vissa självständiga medier som han utpekar som »enemies of the American people«. I Turkiet har hela medialandskapet förändrats under senare år. Intressen nära Erdogan har köpt upp tyngre medieföretag och ett drygt hundratal obekväma journalister har fängslats. I Ungern har en repressiv medielag antagits och det statliga medieorganet getts mycket omfattande makt över hela medielandskapet, inklusive genom övervakning av innehållet i de privata medieföretagens produktion. Hundratals journalister har avskedats. I Ryssland kämpar likaså några få ännu oberoende medieproducenter mot ett klimat som alltmer präglas av patriotisk propaganda och journalistisk ofrihet.

Enskilda organisationer i civilsamhället har blivit ett annat offer för de populistiska regimerna. Mest drabbade har varit oberoende grupper som arbetar med mänskliga rättigheter. Särskilt de med internationella kontakter står under uppsyn, utsätts för hotelser eller stämplas som landsförrädare. I flera länder, bland annat i Ryssland och Ungern, används nu uttrycket »främmande agenter« mot rättighetsaktivister, deras situation har blivit alltmer prekär.

Det är ingen slump att de auktoritära populisterna slår ned på det oberoende rättsväsendet, media- och yttrandefriheten och det självständiga civilsamhället. De vill inte möta argumenten mot deras unkna nationalism, främlingsfientlighet och förakt för den representativa demokratin.

Just därför måste vi avslöja mönstret i deras strategi och dess förödande konsekvenser.

Innan det är för sent.

Thomas Hammarberg, före detta kommissionär i Europarådet.

Det här är Dagens Arenas första artikel i serien Hoten mot demokratin. Skälet är uppenbart: högerextrema och populistiska krafter har vuxit sig allt starkare i såväl Europa som andra delar av världen. Deras budskap präglas av unken nationalism, främlingsfientlighet och motstånd mot global samverkan. De sprider förakt mot demokratins arbetsformer och de demokratiska partiernas valda företrädare.  De använder lögnen som metod och utgör ett allvarligt hot mot själva demokratin – på sikt också i Sverige. Hur bör denna fara bemötas? Vad i den förda politiken har gett öppningar för denna antidemokratiska, auktoritära strömning? Vad måste göras?