Invigning av Skärholmens centrum 9 september 1968. Källa: Coggs bildbyrå.

ESSÄ. I höst är det 50 år sedan Skärholmens centrum invigdes, ett av de områden som tydligast kommit att symbolisera det svenska miljonprogrammet. Men den som tror att rekordårens bostadspolitik styrdes av en kallhamrad socialdemokratisk människosyn gör sig själv en otjänst, skriver historikern Björn Lundberg.

Den 8 september 1968 reste prins Bertil och Stockholms fastighetsborgarråd Hjalmar Mehr med ett extrainsatt tunnelbanetåg från Gamla stan till Skärholmen för att inviga Skandinaviens största förortscentrum. Det var en vacker sensommardag. Flaggorna vajade mot en klarblå himmel och på scen uppträdde både Hep Stars och Hootenanny Singers. Det bjöds på orkester, trängsel och fyrverkeri.

Prins Bertil inviger Skärholmens centrum den 8 september 1968. (Källa: Stockholms stadsmuseum)

 

I strålande solsken talade prins Bertil uppskattande om Stockholm som ”stadsplanerarnas Mecka”. Skärholmen var det senaste exemplet i Sveriges framgångsrika bostadspolitik. Han avslutade: ”I förhoppning att Skärholmen skall motsvara allas förväntningar om en bättre stad, en stad för lyckligare människor, en stad för ett rikare liv, kort sagt en stad värd att leva i, förklarar jag Skärholmens centrum för invigt.”


Skärholmens centrum
rymde två varuhus, 86 butiker och tio restauranger. Tunnelbaneförbindelsen till trots – dagspressens annonser gjorde klart att detta var ”bilålderns storcentrum”. Det väldiga parkeringsgaraget rymde inte mindre än 4 000 bilar. På sikt förväntades kundunderlaget uppgå 300 000 personer.

Kritiken mot miljonprogrammet uppstod så snart husen stod färdiga.

Skärholmens centrum var ett av det svenska miljonprogrammets prestigeprojekt, men har med tiden blivit en symbol för de sociala problem som förknippas med det intensiva bostadsbyggandet 1965–75.

Den som i miljonprogrammets misslyckande söker spåren efter en osentimental socialdemokratisk människosyn eller en utopisk dröm om att omstöpa människan gör sig dock en otjänst. I både västvärldens kapitalistiska samhällen och Östeuropas planekonomier växte snarlika bostadsområden fram under dessa efterkrigsdecennier. En närmare blick på exemplet Skärholmen bidrar med värdefulla insikter om det svenska miljonprogrammets förutsättningar och resultat.

Intressant nog uppstod kritiken mot miljonprogrammet så snart husen stod färdiga. Skärholmen hamnade i centrum av en intensiv debatt som utbröt så snart invigningsfesten var undanstökad. Redan den 10 september, alltså två dagar efter öppningsceremonin, pryddes Dagens Nyheters kultursidor av rubriken ”Riv Skärholmen!” Med en rasande drapa utmålade kulturskribenten Lars-Olof Franzén Skärholmens centrum som människofientligt: ”Funktionen bilist – funktionen konsument, men ingen plats för hela människan.”

Kontrasten till prins Bertils invigningstal om en stad för lyckligare människor och ett rikare liv hade inte kunnat vara skarpare. Trots att Franzéns artikel inte var längre än 350 ord lyckades han fånga många av de teman som kom att prägla kommande decenniers förortsdebatt: betong, skräp och ekande tomhet. Detta skulle bli ”sjuttitalets slum”, varnade Franzén.

Ingen av debattörerna var särskilt intresserad av att fråga förortsborna själva vad de tyckte.

Författaren Lars Gyllensten var inte heller imponerad. Dagen därpå publicerade DN en längre artikel där Gyllensten lade skulden för Skärholmens utformning på stadshusets teknokrater och politruker. I kritiken av Skärholmens centrum kunde konservativa och kulturradikala röster förenas i en unison ilska riktad mot kommersialism och ytligt, rotlöst förortsliv.


Artiklarna blev startskottet
för en hätsk debatt om svenskt bostadsbyggande som rasade i dagstidningarna i flera månader. Journalisten Per Wirtén, som kartlagt Skärholmsdebatten i boken Där jag kommer från: kriget mot förorten, menar att diskussionen kom att prägla de kommande decenniernas mediala och politiska bild av Sveriges förorter. Under veckorna före invigningen av Skärholmens centrum hade tongångarna mestadels varit positiva i samma anda som prins Bertils invigningstal: Skärholmens centrum andades framtidsoptimism, butikerna var toppmoderna och speglade Sveriges växande välstånd. Efter invigningen svängde pendeln snabbt.

Ingen av debattörerna var dock särskilt intresserad av att fråga förortsborna själva vad de tyckte. Wirtén har därför liknat Skärholmsdebattens svallvågor vid en form av kolonialism, där innerstadsbornas rädslor och exotiserande av förorterna styrde problemformuleringarna.

De många butikerna och parkeringsplatserna fick symbolisera både det moderna och det människofientliga.

Intressant nog använde Skärholmens kritiker ungefär samma formuleringar som hördes bland förespråkare och annonsörer. De många butikerna och parkeringsplatserna fick i olika sammanhang symbolisera både det moderna och det människofientliga. I linje med 1968 års tidsanda vändes lyxen till överflöd, konsumtionshets och slöseri. Mycket av kritiken handlade om kommersialismen och konsumtionssamhällets ytlighet, snarare än om bostäderna som sådana.

I motsats till den i dag etablerade bilden av miljonprogrammet uppvisade byggandet under åren 1965–75 en ganska stor variation. En tredjedel av bostäderna var småhus, ytterligare en tredjedel låg i flerfamiljshus med färre än fem våningar, medan åter en tredjedel utgjordes av höghus i minst fem våningar. Det är den senare kategorin, höghusen i ytterförorterna, som blivit synonyma med miljonprogrammets misslyckande.

Hur kunde det gå så fel?


Under hela 1900-talet
kämpade socialdemokratin för att förverkliga det goda hemmet. Att Per Albin Hansson liknade det goda samhället vid ett folkhem var ingen slump. Redan på 1930-talet hade socialdemokratin lyft bostadssituationen till en politisk kärnfråga. Ingenstans märktes klassamhället så tydligt som i kontrasten mellan dragiga arbetarlängor och borgerlighetens bekväma bostäder.

Den socialdemokratiska regeringens bostadspolitiska mål från 1967 sammanfattade tydligt viljan att skapa bättre bostäder för det stora flertalet: ”Samhällets mål för bostadsförsörjningen bör vara att hela befolkningen skall beredas sunda, rymliga, välplanerade och ändamålsenligt utrustade bostäder av god kvalitet till skäliga kostnader”.

I miljonprogrammets höghus erbjöds allt detta. Ändå var bostäderna inte attraktiva. Både politiker och planerare tycks ha överskattat betydelsen av den enskilda bostadens kvalitet på bekostnad av allt det som låg utanför ytterdörren. Resultatet blev i många fall bra bostäder i trista områden.

Lösningen var varken särskilt svensk eller socialdemokratisk.

Med åren har miljonprogrammet ibland beskrivits som en ideologisk spegling av den svenska socialdemokratins människosyn. Författaren Lena Andersson, som drivit denna tanke till sin spets, har rent av sett förortsområdena som uttryck för den socialdemokratiska maktapparatens vilja att skapa en ny sorts människa, ett skandinaviskt svar på homo sovieticus.

Författaren Lena Andersson har skrivit att boende i miljonprogrammet fick ”leva i de materiella och andliga konsekvensen av de sociala ingenjörernas idé om hur bra det vore om människan bara var på något annat sätt än hon är”. (Foto: Ulla Montan)

 

Den som söker historiska belägg för att miljonprogrammets stela betongmiljöer bottnade i ett storslaget ideologiskt försök att omstöpa människans natur blir emellertid besviken. I själva verket var de nya höghusområdena ett försök till pragmatisk lösning på en akut bostadskris, orsakad av efterkrigstidens rekordartade inflyttning till städerna.

Lösningen var heller varken särskilt svensk eller socialdemokratisk. Tvärtom uppfördes liknande, storskaliga bostadsområden i både Europa och USA under just denna tid. Även i Sovjetunionen och det kommunistiska Östeuropa omstöpte ångvältar och byggkranar städernas ytterområden. Regeringar från vänster till höger anammade de storskaliga bostadsprojekten. När Socialdemokraterna i Sverige presenterade sitt program för en miljon bostäder på tio år kontrade Folkpartiet med att lova 1,1 miljoner bostäder.


Ledordet i rekordårens
bostadsbyggande var rationalism. Men denna rationalism stod inte att finna i en utopisk människosyn, varken liberal eller socialistisk, utan i visionen om själva byggandet. För att kunna bygga så många bostäder på så kort tid krävdes att hela processen rationaliserades till ett modernt industriföretag.

Häri låg miljonprogrammets höghusparadox.

Husen skulle uppföras av standardiserade betongelement som tillverkades i särskilda fabriker och över schaktmassorna for lyftkranar fram på tillfälligt utlagd räls. För att få kalkylerna att gå ihop måste flerbostadshusen i miljonprogrammet byggas storskaligt, vilket i sin tur krävde tillgång till stora områden av billig, oexploaterad mark. Och sådan fanns bara i städernas yttersta periferi.

Häri låg miljonprogrammets höghusparadox. Medan det statistiska flertalet drömde om att antingen bo centralt eller i lugna, småskaliga områden erbjöd de nya förorterna hundratusentals lägenheter av rakt motsatt karaktär. De utgjorde bukfylla för en bostadsmarknad som trots decennier av byggande aldrig tycktes bli mättad.

Eftersom attraktionskraften var begränsad kunde lägenheterna i ytterförorternas nya höghusområden paradoxalt nog bara fyllas så länge det rådde svår bostadsbrist, samtidigt som syftet med miljonprogrammet var att bygga bort bostadsbristen. Så snart den värsta hungern var stillad blev lägenheter därför stående tomma. Mindre än fem år efter att denna gigantiska bostadspolitiska satsning hade sjösatts kom rapporter om att företag hade svårt att hyra ut lägenheter.

År 1971 var bostadsbristen bortbyggd. Att dra i nödbromsen hjälpte bara delvis. I slutfasen av den tioårsperiod som brukar räknas till miljonprogrammet sjönk andelen lägenheter i flervåningshus dramatiskt, samtidigt som småhusen blev allt vanligare. Då hade oljekris och lågkonjunktur dessutom slagit till med full kraft. Rekordåren hade övergått i kris.

Lena Andersson påstår miljonprogrammet bottnade i ett antikommersiellt ideal. I själva verket var det precis tvärtom.

Det var med andra ord inte i första hand en särskild politisk höghusvision som drev fram miljonprogrammets flervåningshus, utan krassa ekonomiska kalkyler. I Drömmen om Atlantångaren har arkitekturprofessorn Johan Rådberg visserligen visat att den svenska funktionalismens ideal hade rottrådar i de ideologiska höghusdrömmar som lanserats av Le Corbusier och andra futuristiska arkitekter under mellankrigstiden. Men om Le Corbusiers vision om att skapa maskinstäder för maskinålderns maskinmänniskor hade en inverkan på miljonprogrammet tycks det ha skett indirekt, genom den svenska arkitektkårens estetiska ideal. I de bostadspolitiska programförklaringarna nämndes varken Le Corbusier eller hans ideal.


Skärholmens centrum
vittnar också om en annan komponent i anläggandet av de storskaliga förorterna. På senare år har borgerliga kritiker försökt förklara miljonprogrammets misslyckande med dess socialistiska förtecken. Lena Andersson har till exempel påstått att miljonprogrammet bottnade i ett antikommersiellt ideal. I själva verket var det precis tvärtom.

Möjligheten till kommers var en av de främsta drivkrafterna bakom utformningen av de områden som präglades av höghus. Affärerna skulle alls inte gömmas undan. Enligt Johan Rådberg var ett av skälen till att vissa av förorterna byggdes som koncentrerade höghuskluster just att skapa ett tillräckligt stort kundunderlag för det lokala affärslivet. Att sprida ut butiker i glesa småhusområden hade inte varit möjligt.

Kungens kurva är ett stort handels- och industriområde öster om Skärholmens centrum. (Foto: Huddinge kommun)

 

Skärholmens centrum var ett tydligt exempel på detta ideal, men dess affärer blev aldrig sinnebilden för svensk framstegsanda och marknadsekonomins drivkrafter har aldrig gjort sig kända för att ta sentimentala hänsyn. I takt med att konsumtionsmönstren förändrats har Skärholmens dragningskraft som marknadsplats avtagit. Handelns epicentrum har flyttat några hundra meter österut, till Kungens kurva, medan Skärholmen står kvar som ännu ett i raden av tämligen anonyma miljonprogramsområden.

Men även om handeln vid Kungens kurva omsätter miljardbelopp finns det få skäl att tro att denna form av affärskluster skulle vara resistenta mot framtida utmaningar. I USA, som länge var köpcentrumens eldorado, har ”dead malls” redan blivit ett begrepp. Förra året presenterade Credit Suisse en rapport som förutspådde att en fjärdedel av USA:s köpcenter kan tvingas stänga inom fem år. Orsaken stavas inte bara ökad e-handel, utan också ett större intresse för upplevelser och restaurangbesök på bekostnad av klädinköp och nya prylar.


Efter miljonprogrammets slut dröjde det flera decennier innan bostadsbristen på nytt blev en brännande politisk fråga i Sverige. Utvecklingen i svenska städer har givetvis inte varit enhetlig. Varvs- och industristäder som Landskrona och Norrköping har andra erfarenheter än åtskilliga universitetsstäder eller Stockholmsregionen.

Inte desto mindre har Sveriges befolkning ökat med nästan två miljoner sedan miljonprogrammet avslutades 1975 och hela denna tillväxt har koncentrerats till städer med omnejd.

En femtedel av Sveriges befolkning bor i bostäder som uppfördes under dessa år. Många av husen är i behov av upprustning.

Samtidigt tog det mycket lång tid för det svenska bostadsbyggandet att hämta sig efter toppnoteringarna kring 1970. Botten nåddes under 1990-talets andra hälft, då den årliga nybyggnationen i Sverige endast uppgick till omkring 12 000 bostäder.

Att utbudet inte kunnat matcha ökad efterfrågan har förstås varit ett av skälen till bostadsprisernas explosionsartade utveckling under 2000-talet. Under de senaste årens högkonjunktur har byggandet visserligen nått höga nivåer, men de 69 000 bostäder som påbörjades i Sverige 2017 motsvarar ändå inte miljonprogrammets nivåer.

Trots trångboddhet och hushållens ökade skuldsättning har bostadsfrågan märkligt nog ändå hamnat i skymundan i de senaste svenska valrörelserna. Kanske har det politiska arvet från miljonprogrammet hämmat nya, storskaliga visioner om hur bostadsbristen ska kunna lösas.

Dagens byggande präglas av blind tilltro till att marknadskrafternas osynliga hand.

De senaste årens ideal har handlat mer om förtätning än att uppföra helt nya stadsdelar. Även om det vid några tillfällen i den politiska debatten höjts röster för att skapa ett nytt miljonprogram, har rekordårens bostadsområden en grundmurad ställning som avskräckande exempel. Alla tycks överens om att framtidens bostäder inte ska upprepa gamla misstag.

Om rekordårens stadsplanerare lutade sig tungt mot strukturrationaliseringens möjligheter präglas dagens byggande av blind tilltro till att marknadskrafternas osynliga hand ska skapa attraktiva bostäder.

Arkitekter och stadsplanerare har varnat för är att det saknas övergripande planer. Hur ska förskolor, skolor och annan service lösas när byggandet sker utspritt och till synes planlöst? Hur ska segregationen i redan etablerade områden brytas om nybyggnationen erbjuder mer av det som redan finns?

Om miljonprogrammet var överplanerat finns det en uppenbar risk att det rakt motsatta förhållandet bäddar för framtida problem i fråga om både infrastruktur och integration.

I framtiden kan allt fler områden bli föremål för rivning.

Vad som ska hända med miljonprogrammets bostadsbestånd är också ovisst. En femtedel av Sveriges befolkning bor fortfarande i bostäder som uppfördes under dessa år, men många av husen är i stort behov av upprustning.

Enligt Boverket kan kostnaden för renoveringarna komma att uppgå till mellan 300 och 500 miljarder kronor. Det är mer än dubbelt så mycket som den beräknade kostnaden för att förbinda Stockholm, Göteborg och Malmö med nya höghastighetståg.

I framtiden kan fler och fler områden bli föremål för rivning, men också det är en åtgärd förknippad med ansenliga kostnader och inte nödvändigtvis billigare än att bygga nytt.


Tidigare i år presenterade
en socialdemokratisk expertgrupp ledd av partisekreterare Lena Rådström Baastad sin rapport En ny social bostadspolitik. Där konstaterade man att den sociala bostadspolitiken begravts på 1990-talet utan att ersättas av någon ny vision.

Rapporten presenterade ett flertal punkter för att återupprätta bostadspolitikens sociala visioner, bland annat upprustning av miljonprogrammets bostäder och att införa ett särskilt ”barnbobidrag” för att underlätta för unga att ta sig in på bostadsmarknaden. Samtidigt betonade expertgruppen att deras slutsatser inte skulle läsas som en dagspolitisk agenda.

Om innevarande mandatperiod kommer att resultera i en ny bostadssocial utredning och konkreta åtgärder för att stärka den sociala dimensionen i svensk bostadspolitik återstår att se.

***

Följ Arena Essä på Facebook