ESSÄ. Vänstern måste få upp ögonen för den svenska arbetarklassen som den ser ut i dag och inte kämpa emot identitetspolitisk organisering – tvärtom bör man det som en möjlighet till breddning av rörelsen, menar författaren Elise Karlsson.
”Hur är det möjligt att reducera halva befolkningen till stereotyper utan att ingen [sic!] reagerar? Är det därför så många idag identifierar sig som medelklass, för att de tror att arbetarklassen inte finns eller är något slags skämt?”
– Kajsa Ekis Ekman, ETC
Under våren har det fackliga idéinstitutet Katalys släppt en radda rapporter om klass, för att få upp klassfrågan på den politiska agendan igen. Det har handlat om allt från det nya arbetslivet till glesbygden och jämställdhetspolitiken. En av de mest uppmärksammade rapporterna hittills är Arbetarklassens symboliska utplåning i medelklassens medier.
Plötsligt har debattörer som vanligtvis fnyser åt frågor om representation varit väldigt engagerade. Även en sådan skribent som Kajsa Ekis Ekman, som alltid vill ta tillbaka diskussioner till klass och en materialistisk analys, avfyrade nu utropstecken på utropstecken i en krönika som förfärade sig över bristen på trovärdiga arbetarklassporträtt i svensk tv.
Åsa Linderborg och Göran Greider var andra som drog lans för representationen av arbetarklassen. Att peka ut stereotypa skildringar av människor som rasifieras, eller diskutera varför så få som rasifieras skildras i böcker, på tv och på film, har setts som skadligt för vänstern; det har klassificerats som identitetspolitiska frågor som tar fokus från klasskampen. Men när bristen på trovärdiga porträtt gäller arbetarklassen tycks fokus på representation inte längre vara något problem.
Vänsterns dubbla måttstockar leder fel
Något tyder på att en viss begreppsförvirring har skett när de som regelmässigt hånar allt som liknar identitetspolitik plötsligt lyfter en fråga som så tydligt handlar om identitet och erkännande, snarare än om materialism och omfördelning. Ordet arbetarklass tycks ha blivit en garant för att frågan man lyfter är ekonomisk, medan användandet av begrepp som ”rasifiering” automatiskt brännmärker en text som identitetspolitisk. Det må vara en praktisk indelning, men den är falsk och den är på väg att föra de politiska vänsterrörelserna allt längre från den faktiska arbetarklassen.
Förändringarna på den svenska arbetsmarknaden har gjort att den svenska arbetarklassen i allt högre grad består av personer med erfarenhet av att rasifieras.
När nu Katalys rapport Klassamhällets rasifiering i arbetslivet utkommer har vänsterskribenterna varit tystare. Det är synd, eftersom det finns mycket att hämta här för den som intresserar sig för omfördelningsfrågor. Rapportens författare Anders Neergaard koncentrerar sig framför allt på att visa hur förändringarna på den svenska arbetsmarknaden de senaste decennierna gjort att den svenska arbetarklassen i allt högre grad består av personer med erfarenhet av att rasifieras, och att de dessutom är överrepresenterade inom arbetarklassens mest lågavlönade del.
Neergaard skriver att ”en strategi för att synliggöra arbetarklassen och klassorättvisor i Sverige måste därmed ta sin utgångspunkt i att både motverka klassorättvisor och processer av rasifiering som försämrar livet för personer med utländsk bakgrund och som därmed försvårar byggandet av en klassolidaritet.”
Rapporten visar hur den nyliberala vändning som det svenska samhället har genomgått under de senaste decennierna har drabbat den rasifierade arbetarklassen hårt. Neergaard lyfter inte minst fram hur den systematiska försvagningen av de svagaste facken gjort att möjligheten till organisering för de sämst avlönade grupperna har försämrats. Facken är dessutom dåliga på att lyfta rasifierade och kvinnor inom organisationerna, vilket gör att deras frågor inte kommer upp på agendan.
Liksom det finns en facklig feminism måste vi också ha en facklig antirasism.
Neergaards förslag till lösning är också facklig: liksom det finns en facklig feminism måste vi också ha en facklig antirasism. Annars kan vi inte kämpa mot den snedfördelning av resurser – då särskilt i tillgång till lönearbete – som de senaste decenniernas nyliberala politik skapat. Genom att ignorera de växande skillnaderna, stratifieringen, inom arbetarklassen, omöjliggör vi också framsteg för gruppen som helhet.
Klassmedvetenheten är väsentlig för klasskampen – om den största gruppen inom arbetarklassen aldrig blir framlyft som just det kommer den aldrig heller se sig som arbetarklass, utan andra delar av identiteten kommer att bli avgörande. Att stärka klassmedvetenheten hos de som i dag har goda skäl att känna sig exkluderade ur gruppen arbetarklass är avgörande för arbetarklassen som helhet.
Arbetarklassens nya ansikten och behov
”Om det hade hänt i innerstan hade det blivit debatt om det.”
– Cherrie i dokumentären Cherrie – ut ur mörkret
Sångerskan Cherrie står på Järvafältet och pratar in i kameran. I dokumentären om hennes liv fokuserar hon inte på den egna karriären, utan på hur en skugga har fallit över den: alla vänner och bekanta hon förlorat de senaste åren, genom det ökande vapenvåldet.
Första gången jag såg Cherries video till ”Tabanja” hade jag svårt att ta den på allvar. Bakom den svartvita filmens filter, Medan vi faller-toningen, såg jag bara pastellfärgerna som min gamla låg- och mellanstadieskola Kvarnby egentligen var målad i. Den var så oskyldig, videon kändes som ett försök att göra Rinkeby mer ghetto, mer amerikanskt än det var. Sprida en hård image, som verkade destruktiv.
Men med tiden började jag förstå hur mycket som hade förändrats sedan jag själv växte upp där. Det tydligaste: vapnen. Just de vapen som ”Tabanja” är en varningssång om.
Dödsoffren för våldet ökar. Ändå finns väldigt lite partipolitiskt engagemang i frågan. Trots de många unga i förorterna som organiserar sig för att trycka på och förbättra situationen. Vapenamnesti har varit ett akut grepp som satts in. Men vapnen är bara det som tydligast har förändrats i förorterna. På sikt är det större politiska insatser som krävs för att vända utvecklingen.
Det här är de människor som inte räknas in i arbetarklassen, de vars liv och politiska behov avskrivs som identitetspolitiska.
Den statistiska beskrivningen av förändringen i tillgång till lönearbete som görs i rapporten Klassamhällets rasifiering i arbetslivet får ansikten i dokumentären om Cherrie, och vid varje besök jag gör till det Rinkeby där jag växte upp. Det här är de människor som inte räknas in i arbetarklassen, de vars liv och politiska behov avskrivs som identitetspolitiska. Trots att det är de människor som fått ta de stora smällarna av den nyliberala samhällsordningen. Vars barn får en sämre skolgång i ett skolsystem som inte längre är intresserat av att ge alla barn samma utbildning. Som måste försöka hitta boende i ett Stockholm där hyresmarknaden medvetet saboterats. Som får sämre tillgång till lönearbete. Som förlorar hoppet om att kunna skapa sig själva ett meningsfullt liv.
Drömmen om en enad vänsterpolitik
I Den radikala fantasin. Mellan omfördelning och erkännande (Daidalos, 2003) drar den politiska teoretikern Nancy Fraser slutsatser om feministisk organisering som är överförbara också på antirasistisk kamp. Den vänsterrörelse som fanns under första delen av 1900-talet utgick ifrån omfördelning av resurser. I och med 1960-talets stora sociala rörelser skedde en svängning mot en kamp för erkännande – kvinnokamp, homorättigheter och så vidare. Men till skillnad från sådana som Tony Judt och andra nostalgiker som drar slutsatsen att vi måste återvända till ren omfördelningspolitik, menar Nancy Fraser att vi måste förena de båda komponenterna. Ingen omfördelning utan erkännande, inget erkännande utan omfördelning. Den socialistiska kampen måste väva samman materialistisk analys och kritik med kulturell sådan.
Snarare än identitet tycker Fraser att man borde tala om status, och i vilken mån en grupp har möjlighet att delta på jämlika villkor i sociala interaktioner. I en statusmodell blir det tydligt hur omfördelning och erkännande är sammanvävda, ”bara genom att reda ut den komplexa sammanvävningen mellan status och ekonomisk klass kan man avgöra hur orättvisa bäst kan motverkas”. Hon menar att man på så sätt kan hålla marxismens insikter vid liv och ändå dra lärdom av ”den kulturella vändningen”.
”Hälften av svenskarna klarade kraschen bättre än andra. De som förlorade jobbet då har inte hämtat sig ekonomiskt sedan dess, samtidigt som Sverige haft den friaste arbetskraftsinvandringen och varit ovanligt generöst mot människor på flykt. Eliten och den bättre beställda delen av medelklassen landade mjukt i det samhälle som konstruerats för dem. Det är de som rullar ihop kontoutdraget till en kikare med vilken de spejar ut över det egna bostadskvarteret och finner att Sverige är ett land där ingen har rätt att klaga eller vara missnöjd.”
– Göran Greider och Åsa Linderborg, Populistiska manifestet (Natur & Kultur, 2018)
När den svenska vänstern börjar närma sig den vänsterpopulism som visat sig fungera bra för att väcka engagemang i flera länder på kontinenten är det inte i form av de breda vänsterrörelser och nystartade partier som har varit framgångsrika där. I stället får Sverige Åsa Linderborg och Göran Greider, två högavlönade intellektuella som kallar andra högavlönade för elit i sin bok Populistiska manifestet. I stället för att som rörelserna på kontinenten försöka vidga vänsterns krets och få med sig människor från olika grupper, vill Linderborg och Greider tala till det som i Sverige fortfarande uppfattas som kärnan av arbetarklassen: de vita, manliga industriarbetarna. De gör det genom en slags identitetspolitik, där man definierar sig gentemot eliterna och mot invandrade.
Hade man intresserat sig för hur arbetarklassen faktiskt ser ut i dag, och för hur den skiktats, hade man insett att en sådan strategi är direkt kontraproduktiv. En bred vänsterpopulistisk rörelse i Sverige skulle i allra högsta grad behöva tala till de som Populistiska manifestet pekar ut som ett problem – Sverige har ”varit ovanligt generöst mot människor på flykt” – de invandrade som i praktiken i dag till större delen är de som bygger landet.
När den svenska vänstern börjar närma sig vänsterpopulism är det inte i form av breda vänsterrörelser och nystartade partier. I stället får Sverige Åsa Linderborg och Göran Greider, två högavlönade intellektuella som kallar andra högavlönade för elit.
Jag drömmer om en valrörelse där den svenska vänstern slutar oroa sig över att diskussioner om sådant som rasism, trans och feminism tar för mycket plats, och i stället accepterar att alla de sakerna handlar om omfördelning. Precis som klass ibland handlar om erkännande. Jag drömmer om en valrörelse där man börjar intressera sig för en politik som talar om både omfördelning och erkännande, om hur de hör ihop.
Jag drömmer om en svensk vänster som kämpar emot en människovidrig migrationspolitik som kopplar medborgarskap till lönearbete, och som har tvång till arbete för vissa som en av sina konsekvenser. Jag vet inte om det skulle vara en populistisk politik, sådan som har blivit så väldigt populär nu för tiden, men det skulle vara en vänsterpolitik.
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
