I dag firas romernas internationella dag. För den som vill agera medfirande är det bara att bege sig ut på gatorna. För där sitter de. De som aldrig fått den upprättelse de förtjänar.
Romerna har funnits i det geografiska område vi kallar för Sverige i över 500 år. De är lika självklara här som kungahuset, dalahästar och nyckelharpor.
Men trots att de är hemma här låter vi dem sitta på gatan. Vi låter deras barn frysa. Vi låter dem må och behandlas som ingen förtjänar att bli behandlad. De blir spottade på. Misshandlade. Mördade. Ständigt ifrågasatta.
Den blå färgen symboliserar himlen. Den gröna jorden och det röda hjulet i mitten vandringen från Indien och framåtskridande. Romernas flagga symboliserar ett folk med hela världen som hemland och drömmar om att kunna leva i frid.
Demokrati bygger på principen om allas lika värde och rätt. Alla ska ha rätt till sina mänskliga rättigheter. Men genom åren har svenska myndigheter krävt att romerna ska överge sin kultur och livsstil och anpassa sig mer till den ”svenska livsstilen”.
Handlingsplaner har tagits fram och sedan lämnats därhän när det visade sig att det inte bara går att trä sådant över folk. Romer har blivit öppet föraktade, förföljda och diskriminerade i hundratals år. Det är inte bättre nu.
Visst gör ideella föreningar, organisationer och en del politiska krafter en del. Men det räcker inte. Det har aldrig räckt.
Och från regering och riksdag känns det i ärlighetens namn som att det är mycket snack och liten verkstad. Bristen på handling cementerar romerna som ett folk som får behandlas som skit. Som om det vore en naturlag. Vi borde skämmas.
Det är Sverige 2015. Vi pratar om medmänniskor som några som inte får plats. Vi bygger stängsel och ”installationer” som ska hindra medmänniskor från att sitta. Vi pratar om det organiserade tiggeriet. Går runt och spionerar. Var inte det där en BMW? En mobiltelefon? Nog är den där skylten skriven av någon annan? De agerar i grupp. Det måste vara organiserat!
Det är sådant hyckleri. För när jag organiserar mig med mina kamrater för att uppnå en dröm ifrågasätts jag inte för det. Då är det min okuvliga rätt: Att gå ihop med de som har samma mål som jag för att uppnå målen. Och så är det ju både bättre och lättare att vara flera också. Att kämpa sida vid sida, solidariskt, har ju länge varit något av en paradgren här.
För våra kamrater som får frysa på gatan verkar det inte gälla. Solidariteten verkar inte finnas.
Solidariteten.
Den letar jag efter i dag, på romernas internationella dag.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
