Läser en bok som ger perspektiv på Synovateundersökningar där SD är 8000 röster från riksdagsmandat. Hanne Vibeke Holst skriver i Drottningoffret om Danskt Folkeparti. Om rasism, främlingsfientlighet, om kriget i Afganistan och om ideologi i valrörelsetider. Holst utsätts för påtryckningar om att engagera sig politiskt men säger nej tack, inte intresserad, för hon vill hålla på med ideologi. Att hon inte skulle vara tillräckligt teknokratisk, att hon vill ägna sig åt värden och ideologi. En paradox i vår samtid, att det skulle vara en motsättning. Samtidigt är det fascinerande med den typen av författare idag, hon driver en tes tillsammans med sina litterära socialdemokratiska företrädare. Charlotte Damgaard, Meyer och Yasmin. Kvinnor och makt. Politik och främlingsfientlighet. Hon pratar klarspråk i en samtid där människor är förvirrade, inte kan se skillnad. Själv säger hon att hon vill berätta varför det är viktigt för kvinnor att ta makt. Hennes huvudfråga inför denna bok var varför kvinnor ska sträcka sig efter makten, trots att den kostar? Det är en plikt, även för kvinnor, att ta ansvar för samhället, globalt och för framtida generationer, säger Hanne Vibeke Holst till DN.

Kommer ihåg flera veckor gammal recension som gjorde den klassiska jämförelsen mellan Holst böcker och Sverige, men att det var otroligt att det i Sverige skulle kunna finnas någon som går emot Sverigedemokraterna på samma vis som Charlotte Damgaard går emot Danskt Folkeparti. Och återigen; Det är den tydliga ideologin som fattas i det politiska korrekta nyanserade samtalet. Kristider som denna tenderar att backa tillbaka till enkla sanningar, något stabilt att luta sig på, visst. Men vad Charlotte Damgaard gör via Holst är att låta Socialdemokratin i Danmark vara något enkelt. Att man inte tror att människan klarar sig ensam. Att samhället blir bättre om man hjälps åt, därifrån förgrenar sig sedan ställningstagandet i olika politiska frågor. Holst låter både partisekreterare Charlotte Damgaard och partiledare Meyer berätta varför de blev politiker. Det är ett inlägg i den ideologiska debatten. För att prata klarspråk om vad man tycker är riktigt och rätt är samtidigt att måla upp en bild av hur framtiden ska se ut. Och då kan människor se skillnad.

Om Charlotte Damgaard:
"- Åtminstone inte för att bli berömd. Om det är det ni vill ska ni hellre bli popsångare!
– Men varför i så fall? framhärdar frågeställaren, uppriktigt förvånad, till stor munterhet i lokalen.
– Varför blev du politiker?
Här svarar hon utan att tänka sig för, här talar hon sanning när det slipper ur munnen på henne:
– Därför att min pappa tog livet av sig, säger hon medan allas, även de halvsovandes och sms:andes, uppmärksamhet riktas mot henne.
– Han hängde sig från en takbjälke i ladan, tjugo kilometer härifrån. Jag såg honom när vår dräng bar ut honom, uppslängd på axeln, och trots att jag bara var nio förstod jag att min pappa hade gjort det därför att det var något som han inte orkade ensam. Han hade liksom gått ner på knä… Så… […] Sedan det hände tror jag att jag har haft den där känslan av att vi behöver varandra. Vi måste finnas där för varandra. Våga ställa upp för varandra. Det är ju egentligen det politiken går ut på, eller hur?"

Om Elisabeth Meyer:
"[…]- Ett Danmark, fortsätter hon oförtrutet, medan programledaren hypnotiserat klipper med ögonen och Bording för första gången känner tendensen till ett svidande magsår, – där man som tillhörig en etnisk minoritet inte behöver finns sig i att bli diskriminerad och trakasserad; ett land där man som nydansk inte bara bli accepterad utan respekterad. Ett land där vi kan ta fram det bästa hos varandra istället för att avla fram det sämsta. […] – Jag vet inte hur det är med dig, Bording, men i grund och botten blev jag politiker när jag som tioåring läste Anne Franks dagbok. Hon var femton när hon dog av tyfus i Bergen-Belsen, tre månader före befrielsen. Att det kunde ske kunde jag inte acceptera den gången, och det kan jag faktiskt inte i dag heller. Så i det land där jag är statsminister finns det bara ett "vi", och vi tar gemensamt på oss ansvaret för oss själva och varandra. För mig är det den moderna, demokratiska välfärdsstaten, Bording, som även i framtiden kommer att vara stark nog att stå emot de krafter som hotar den!"

Hanne Vibeke Holst pratar om humanismen, om vikten att försvara de mänskliga värdena, oförtrutet. Hon säger att det ibland känns som att människorna blivit sämre. Klipp från intervju i DN;

"Kanske hör känslan ihop med den följd hon ser av högervågen hittills, att klyftorna har ökat mellan människor och att så många är beredda att godta orättvisorna med att 'alla ändå har fått det bättre'. Själv tycker hon att en sådan människosyn är cynisk.

- Ja, här går den stora politiska skiljelinjen, tror jag. Om man har en humanistisk människosyn eller inte. Alltså om man kan se det faktum att i dag är du svag, i morgon är det kanske jag, eller om man avfärdar de svaga som de andra. Liberalerna erkänner inte sin svaghet. Om man har förmåga till äkta empati så måste solidariteten stå i centrum."

Det är den där enkelheten igen. Som man skulle kunna stå upp för i alla väder, som skulle kunna vara svaret på vad som får människor att bry sig. Även om det inte är enkelt, inte i slutändan, på vägen dit finns byråkrati, fiffel, korruption och komplexiteten i politiska frågor, även om det inte är enkelt så måste man hela tiden eftersträva enkelheten. Tydligheten i politiska frågor, varför man gör som man gör. Glöm principer, egen vinning, status och prestige.

Berätta varf&oum
l;r, berätta var du har hjärtat.

MN

 

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena