Samma globalisering som har lyft miljoner människor i världen en bit upp ur misären har nu när det är kris tryckt ned nästan lika många i fattigdom igen. Men få verkar bry sig. De flesta rika länder har sitt eget att tänka på, sina egna bankkriser och bilkriser.
Rubrikerna efter mötet med G20, de rika ländernas grupp, i London för två månader sedan handlade mest om de gigantiska belopp som skulle pumpas in i Internationella Valutafonden (IMF). Nu får ni en slant, fixa det här, så vi kan jobba med våra egna hemmaproblem – ungefär så måste regeringscheferna på mötet ha tänkt.
Men är IMF verkligen rätt instans att hantera krisen på? Många förknippar IMF-lån med att länder tvingas svälta sig ur krisen i stället för att expandera sig ur den, enligt Keynes modell. De ruskiga nedskärningarna i välfärden i Lettland just nu, dikterade av IMF, hände många gånger under 90-talets kris i ekonomierna i Asien.
Strax före den krisen kom Ingvar Carlssons utredning åt FN, som förslog att ett ekonomiskt säkerhetsråd inom Förenta Nationerna skulle hantera stora kriser. Nu har hans gamla idé dammats av och är ett av många förslag som en ny FN-kommission lagt fram och som ska diskuteras på en stor konferens i New York 24-26 juni.
Det är Nobelpristagaren Joseph Stiglitz som har lett en grupp av ekonomer på uppdrag av FN-chefen Ban Ki-moon och som nu är inne på att institutioner som G20 och IMF helt enkelt är ur fas med tiden. För att en global kris ska kunna hanteras krävs globala institutioner som med något slags legitimitet kan sägas företräda alla jordens 192 stater, anser Stiglitz. Därför bör FN få ett ekonomiskt samarbetsråd, med samma makt och legala status som säkerhetsrådet.
I hans och de andra experternas rapport till FN diskuteras just sådana förslag som G20-mötet undvek att tala om. Till exempel att dollarn som reservvaluta missgynnar de fattigaste länderna. Det vill inte USA prata om, för med en annan ordning skulle Barack Obama få svårt att låna upp till sitt budgetunderskott. Inte heller vill toppmöten av det här slaget ta tag i att många nationella stimulanspaket innehåller protektionistiska inslag.
Det en illusion att tro att 20 regeringschefer, som över en dag flygs in till ett toppmöte, kan skapa den ekonomiska stabilitet som världen behöver. Det krävs permanenta och starka globala institutioner som kan tala också för de många fattiga. Ingvar Carlsson och nu senast Joseph Stiglitz har påmint oss om detta. Nu har det utretts färdigt. Det är hög tid att våga ta steget att skapa dessa institutioner.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
