Ölen blir en penny billigare. Det var åtminstone ett glädjebesked när den brittiske finansministern George Osborne presenterade sin budget, i övrigt ingen klang och jubelföreställning.
Huvudlinjen ligger fast. Det är nedskärningar och åter nedskärningar, besparingar och åter besparingar. Men återhämtningen låter vänta på sig. Storbritannien är inne i en djup och långvarig kris. Den visar om inte annat att man inte behöver vara medlem i EMU för att göra ”tokiga saker”. Om nu någon minns Maud Olofsson beramade uttalande.
Labours första tio år vid makten efter valsegern 1997 kännetecknades av ett unikt ekonomiskt uppsving. Men den brittiska ekonomin var höggradigt beroende av den stora finanssektorn. Vilket skulle komma att betinga ett högt pris. 2008 tog denna epok slut. Labours Gordon Brown som hade orkestrerat den ekonomiska boomen lyckades förvisso förhindra en finansiell kollaps. När Labour förlorade valet 2010 hade ekonomin återhämtat sig något.
Alla i brittisk politik var då överens om att det krävdes besparingar för att få ner det offentliga budgetunderskottet och den växande skuldbördan.
Den nya konservativa regeringen tog sig an uppgiften med osedvanlig frenesi och toppade Labours besparingsplaner med råge. Nu vet vi att den dosen gjorde ont värre. Besparingarna saknar motstycke i Storbritanniens historia. Den marknadsfördes som ”Plan A”. Det fanns ingen ”Plan B”, inget alternativ. Häromveckan återupprepade David Cameron detta budskap. Med en hänvisning till Margaret Thatchers ståndaktighet hävdade han att ”there is no alternative” – det finns inget alternativ.
Tory känner sig ideologiskt bekväm med den inslagna vägen, det ger partiet en möjlighet att en gång för alla skala ner välfärdsstaten. Men den liberaldemokratiska koalitionspartnern är allt mer obekväm. Visserligen höjs tröskeln för att behöva betala skatt med något tusental pund, ett gammalt liberaldemokratiskt krav. Men det är väl i stort sett allt. Förutom att ölen blir lite billigare.
För de ekonomiska resultaten är förskräckande. Sedan Osborne blev finansminister har Storbritannien bara vuxit med 0,7 procent! Mycket tyder på att det kan bli negativ tillväxt under ett eller flera kvartal 2013. Landet skulle då vara inne i sin tredje recession sedan 2008. Produktionen av varor och tjänster ligger tre procent under toppnivån 2008; relativt sett har finanssektorn återhämtat sig snabbare. Den offentliga sektorns skuld prognosticeras kunna börja minska tidigast 2016 eller möjligen så sent som 2018. Visserligen har arbetslösheten minskat något det senaste året, men nu ökar den igen. Allt medan regeringen svarar med ännu mer av samma medicin.
Martin Wolf skriver i Financial Times att David Camerons nedskärningar är ”överväldigande omdömeslösa”. Och den liberaldemokratiske näringsminister Vince Cable som tidigare med keynesianska argument försvarat regeringens ekonomiska politik vänder nu kappan efter vinden. I New Statesman erkänner han nu att neddragningarna av de offentliga investeringarna med 29 procent (!) fått ”ekonomiska konsekvenser”. I kombination med att låg inhemsk efterfrågan och svag export (Europa är i kris) kan resultatet bara bli ett.
Toryregeringen gör samma sak om och om igen och förväntar sig ett annat resultat än förra gången. Labours ekonomiske politiske talesman Ed Balls menar att detta är i linje med ”Albert Einsteins definition av galenskap”.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
