Väljarnas fokus har skiftat från Brexit till välfärd. Den politiska spelplanen har i grunden förändrats. Theresa May lär inse att man inte vinner val på gamla meriter och att opinionen snabbt kan vända.
Varför ser det brittiska valet ut att bli jämnare än väntat? Labour och Jeremy Corbyn har konstant gått upp i flera opinionsmätningar. Det är faktiskt inte så överraskande.
Tory och Theresa May utlyste valet för att få en större majoritet i underhuset. Motivet var att få ett starkt mandat inför de konkreta Brexit-förhandlingar som snart inleds.
Hon hoppades på en stor övervikt i underhuset. Och förstås på att samtidigt marginalisera och försvaga Labour som länge låg upp till 20 procent efter i opinionsundersökningar. Bilden av Jeremy Corbyn och hans politiska entourage var inte heller så smickrande.
Theresa May har också försökt göra valet till en fråga om Brexit och om förtroende; rösta på mig så garanterar blir allt tryggt och bra. Men väljarna tycker nog att Brexit är gamla nyheter, och att den saken avgjordes vid folkomröstningen förra året.
I stället är det andra frågor som seglat upp på väljarnas radar. Som behovet av satsningar på välfärd och vanliga löntagares ofta urusla levnadsvillkor. Det är traditionellt Labours hemmaplan. Och Labours program är under Jeremy Corbyn ambitiöst i alla dessa avseenden. Tories missbedömning är intressant.
Tankarna går till den överraskande valvinsten för Labour 1945. Då presenterade Labour under Clement Attlee ett omfattande program för att bygga upp välfärdsstaten. Winston Churchill förväntade sig en promenadseger, han var ju trots allt krigshjälten som lotsat landet genom världskriget.
Men väljarna var trötta på alla umbäranden och ville blicka framåt. Man vinner inte val på gamla meriter.
Så Brexit är egentligen en icke fråga, åtminstone i väljarnas ögon. Medlemskapet i EU är redan historia. Invandringsfrågan har försvunnit lite från dagordningen. Istället är det alltså snarare nationella välfärdsfrågor som hamnat i fokus.
Inte ens terrordåden är nödvändigtvis en valvinnare för Theresa May, hon har ju varit ansvarig i många år för dessa frågor i regeringen.
Under allt detta ligger förstås det stora missnöjet med den politiska eliten, med finanshajarna i London City och åtstramningspolitiken efter finanskraschen. I den gamla industrinationens »rostbälten« har avindustrialiseringen gått mycket längre än i andra västländer.
Nationalisterna i Skottland har sugit upp delar av detta missnöje i norr. Med sitt EU- och invandringsmotstånd kunde UKIP få ett starkt stöd i flera val, men ser nu ut att falla ihop. Och vi ska förstås inte glömma folkomröstningen där britterna röstade ut sig ur den europeiska gemenskapen förra året.
Vi ser stora och snabba opinionsrörelser i flera länder just nu. Där gamla sanningar inte längre gäller och gamla partier utmanas. Se bara på Frankrike. Det ser ut som att Labour vinner tillbaka en del missnöjda röster, unga väljare och kanske en hel del som tidigare gått till soffan i protest mot Blairs variant av Labour.
Om Labour skulle vinna är det den största svingen och överraskningen i den politiska historien.
Jeremy Corbyn är ju själv i sig en antietablissemangspolitiker, och en van debattör, till skillnad från Theresa May.
Om Labour skulle vinna är det den största svingen och överraskningen i den politiska historien. Det är nog trots allt inte troligt. Jeremy Corbyn kan mycket väl uppnå ett bättre resultat än Ed Miliband 2015.
Förmodligen återkommer Theresa May till 10 Downing Street. Men hon kan mycket väl få ett betydligt svagare mandat, vilket lär försvåra Brexit-förhandlingarna avsevärt.
Men det är viktigt att komma ihåg att även tory har gjort en rockad. Partiet är tillbaka i den huvudfålla Tory bevakade innan Margaret Thatcher.
May är socialkonservativ och ansvarstagande, flirten med libertarianismen är över. Redan i ett tal 2013 menade hon att det nu finns en insikt om att »staten har en roll att spela«.
Hon har talat om mer av socialt ansvarstagande och att även de stora företagarna ta sitt samhällsansvar. Hon har talat om att skydda och stärka de anställdas villkor och rättigheter. Men det är mer vackra ord och inte mycket till konkreta förslag.
May är socialkonservativ och ansvarstagande, flirten med libertarianismen är över.
Och när Theresa May i valmanifestet ville återinföra rävjakten och föreslog att dödsbon i efterskott skulle beskattas för vården av demenssjuka åldringar (den så kallade »demensskatten«) bekräftades bara bilden av Tories som ett gammalt överklassparti utan förmåga att leva sig in i vanliga människors livsvillkor.
Brittiska val brukar sluta med att Tory vinner. Det är trots allt västvärldens mest stabila maktparti. I grunden är brittiska val inte ett val utan 650 person- och lokalval i majoritetsvalkretsar. Det gynnar alltid det största partiet.
Men den politiska spelplanen har i grunden förändrats.
Labour har gått till vänster. Tory försöker erövra mittfältet. Både Margaret Thatcher och Tony Blair har placerats på Madam Tussauds. En oförutsägbar men inte helt oväntad effekt av finanskraschen och Brexit.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
