ledare Sverige är världsbäst på att utreda hur ojämlikheten ska kunna minska. Frågan är vad som händer nu. Kommer några av förslagen att bli verklighet?

Två gedigna utredningar har presenterat förslag på hur Sverige kan bli mer jämlikt. Hösten 2019 kom slutrapporten ”Program för jämlikhet” från LO:s jämlikhetsutredning ledd av Marika Lindgren Åsbrink. I slutet av sommaren 2020 kom sedan den offentliga Jämlikhetskommissionens förslag ”En gemensam angelägenhet” (SOU: 2020:46). Arbetet med den leddes av Per Molander.

Utgångspunkten för båda utredningarna är de snabbt accelererande klyftorna i Sverige. Sedan 1989 har ojämlikheten vuxit snabbare i Sverige än i något annat OECD-land. Båda utredningarna innehåller mängder med konkreta förslag på hur Sverige skulle kunna bryta trenden.

LOs rapport innehåller 115 förslag till reformer. Däribland följande:

  • Kraftfull politik för att pressa ner arbetslösheten. Både kvinnor och män ska ha möjlighet att kombinera familjeansvar och lönearbete.
  • Nya regler för skolvalet, resurserna till skolan fördelas efter socioekonomi och skolpengen tas bort. Satsning på fritids – så kallat lärfritids – med mer personal och fler aktiviteter.
  • Ett ökat statligt ansvar för finansieringen av bostadsbyggandet. Fler hyresrätter i ägartunga områden. 
  • Höjd skatt på kapitalinkomster, däribland genom en progressiv beskattning av arv och gåvor.
  • Fler fasta anställningar. Det minskar stressen och leder att fler blir medlemmar i facket.

Jämlikhetskommissionen karakteriseras av detaljerade förslag inom en mängd områden. Några av förslagen är dessa:

  • Ökad statlig närvaro runt om i landet genom fler servicecentrum, polisstationer med mera.
  • Större statligt ansvar för förskola, grundutbildning och gymnasieskola. Däribland behövs ett gemensamt antagningssystem för offentliga och fristående skolor och en åtstramning av den fria etableringsrätten.
  • Rätt till barnomsorg på kvällar och helger.
  • Särskilda stödåtgärder för att fler elever ska klara inträdeskraven till gymnasiet, både till yrkes- och studieförberedande linjer.
  • Utbyggnad av vuxenutbildningen.
  • Strama åt möjligheten att plocka ut vinster ur de allmännyttiga bostadsföretagen.
  • En statlig hyresgaranti som ger flera unga personer med låga inkomster möjlighet att skaffa bostad.
  • Höjt bostadsbidrag, med en utformning som särskilt gynnar barnfamiljer.
  • Ändrade regler i sjukförsäkringen som ger fler sjukpenning efter 180 dagar.
  • Höjd skatt på kapitalinkomster. Arvs- och gåvoskatten bör återinföras.

Frågan är vad som händer nu. Med politiska beslut är det möjligt att bryta trenden och minska klyftorna. Vad som bör göras vet vi. Frågan är utredd och klar.

Några reaktioner är också hoppfulla. Till SvD säger finansminister Magdalena Andersson att hon är orolig över den skenande ojämlikheten och därför vill satsa mer på utbildning, kvalitet i välfärden och bättre transfereringar. För att klara detta behövs högre skatter. Hon nämner särskilt att skatterna på kapitalinkomster bör höjas. Ansatsen är som sagt utmärkt. Ett krux kan emellertid vara att den rödgröna regeringen inte får stöd från Centern och Liberalerna. Men har regeringen försökt? Och säger Centern och Liberalerna nej till vartenda förslag? Sådan fakta borde i så fall komma upp på bordet.

Det borde också vara en skillnad mellan vad den rödgröna regeringen kan få igenom och vad det socialdemokratiska partiet tycker. Ett parti kan driva krav även om de för tillfället inte är möjliga att realisera. Det gäller även ett parti i en regeringen, särskilt om det handlar om en minoritetsregering. Så vad tycker det socialdemokratiska partiet om förslagen som presenterats av LO:s jämlikhetsutredning och den offentliga Jämlikhetskommissionen? Vore tacksam för ett svar.