Det är sommarkris och ständig sjuksköterskebrist. Och samtidigt samma hopplösa förhandlingsläge som tidigare.
Det sägs att det är vår marknad nu.
Jag vet inte riktigt vad det innebär att ha en marknad. Att vara den som är eftertraktad. Jag antar att det borde betyda ett bra läge att förhandla utifrån. En möjlighet att kräva rimlig lön. En bra arbetsmiljö. En chans att driva en patientsäker vård.
Det känns inte som om det är sant.
Det är sommarkris och ständig sjuksköterskebrist. Och samtidigt samma hopplösa förhandlingsläge som tidigare.
Mina blivande kollegor kräver 25 000 kronor i ingångslön. Får till svar av storsjukhusen att det är en omöjlighet, och att de i så fall gör bäst i att söka jobb någon annanstans. Studentrörelsen som startat uppropet för höjda ingångslöner får sina brev tillbakaskickade från ledningen, där 25 000 kronor strukits över av en ilsket röd penna.
De som nyanställts inför sommaren, går på samma gamla korttidsvikariat som jag själv harvat på år ut och år in. De här veckorna skolas de in. Lär sig avdelningens rutiner och den specifika vård som just den här patientgruppen kräver. Samtidigt kan de inte låta bli att söka efter nya jobb. För efter september finns inga löften. Bara förhoppningar om att få stanna kvar.
Jag tror inte det är så här det ska kännas, när det är ens marknad.
Jag läser om hur kostnaden för bemanningssjuksköterskor ökar. Miljoner och åter miljoner bara i Stockholm. De pengarna hade räckt till 224 heltidsanställda kollegor. Hon som är ansvarig här, Anna Stabrink från Folkpartiet, säger att hon önskar att det vore annorlunda. Att det fanns sjuksköterskor att anställa. Då skulle man sluta med bemanningsföretag, låter det som.
Jag undrar hur hon kan missa att se oss.
Jag tror helt enkelt att hon inte vill.
För vi finns. Vi kräver bara lite anständighet. Vi vill ha en lön som är rimlig i relation till utbildning och ansvar. Vi vill ha villkor som är värdiga att jobba under. Vi vill slippa hoppa runt på osäkra anställningar. Vi vill slippa ställa in semestrar och jobba övertidspass för att det är en ständig vårdkris.
Jag hör berättelser om hur personalen inte längre orkar. Som väger ansvar mot lön. Och som väljer att säga upp sig. Men som inte vill lämna avdelningen och patienterna. Så istället jobbar de kvar, men med högre lön och bättre villkor hos de bemanningsföretag som nu ser till att täta luckorna som personaluppsägningen skapade.
Man behöver varken vara politiker eller sjuksköterska för att förstå att det är orimligt slöseri med skattepengar att kasta en del av dem till bemanningsföretagen.
Jag vill inte att vi ska hålla på att prata vems marknad det är eller inte. Jag vill att vi ska prata om vad som krävs för en värdig vård.
Om sjuksköterskor med rutin och tid och möjlighet till semester. Om vårdpersonal som slipper klumpen i magen, både för att vikariatet snart går ut och för att hon inte hann med att smärtlindra patienterna i tid. Om luft i systemen som gör att ett sjukt barn eller en magsjuka inte får hela avdelningen att gå på knäna. Om en lön som är rimlig när man ansvarar för tio människors liv tre nätter på rad.
Jag har svårt att se att vi kräver för mycket, när det enda vi ber om är att få bli sedda.
Torun Carrfors, sjuksköterska och frilansskribent
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
