H&M bidrar i Kambodja till att upprätthålla fattigdom, uppmuntrar korruption och lever inte upp till ädla formuleringar om samhällsansvar, skriver människorättsaktivisten Tola Moeun.
Från det lilla vi vet här i Kambodja verkar det som H&M anses som något av en nationalklenod i Sverige. Som ett av landets största företag och en av världens största återförsäljare av kläder bidrar H&M med mycket till den svenska ekonomin och, som det verkar, till det svenska folket.
Men svenskarna vet nog mindre om den roll som H&M spelar i Kambodja, där företaget upprätthåller fattigdom bland textilarbetare, uppmuntrar till korruption och inte lever upp till sina ädla formuleringar om företags ”samhällsansvar” – samtidigt som de gör stora vinster på verksamheten i Kambodja.
Ironiskt nog har de flesta kambodjaner aldrig ens hört talas om H&M. Det är bara ett av de varumärken som hamnar på några av de miljontals plagg som produceras här. Men det är inte vilket varumärke som helst: H&M är den största europeiska investeraren i landet och H&M anses allmänt vara den största enskilda köparen av kambodjanska kläder. Det är en ganska betydande position i Kambodjas alltmer tumultartade – och viktiga – textilsektor.
Trots att Kambodja historiskt är ett jordbrukssamhälle har dess textilfabriker blivit en stöttepelare för landets ekonomi. Kambodjas klädexport motsvarade 5,5 miljarder amerikanska dollar förra året och utgjorde mer än 80 procent av landets totala export –en siffra som är stigande. Det innebär att textilindustrin utgör nära en tredjedel av landets BNP, även om en stor del av de pengarna hamnar i fickorna på de mestadels kinesiska, taiwanesiska eller koreanska fabriksägare, tillsammans med korrupta kambodjanska statstjänstemän. Nästan 40 procent av de kläder som tillverkas i Kambodja hamnar i Europa.
Trots dess rykte som en källa till ”rent” arbete kännetecknas Kambodjas textilindustri av låga löner, och en styrning som liknar tvångsarbete och diskriminering och våld mot gravida kvinnor och fackföreningsledare. H&M är medvetna om detta, men många av deras kunder är det kanske inte.
Vårt kontor – som erbjuder juridiskt stöd till Kambodjas mest marginaliserade arbetare – är en svängdörr för de som utnyttjas och behandlas illa av kambodjanska fabriksägare och de multinationella företag som de levererar till. Vi möter arbetare som har blivit medvetslösa på arbetet på grund av brist på mat eller sömn, personer som försöker undvika ofrivilliga 14 timmars arbetsdagar i över 40-gradig hetta, kvinnor som har blivit uppsagda från sin textilfabrik för att de väntar barn, eller arbetare som arresterats, slagits eller skjutits för att de försökt starta en fackförening för att förändra det rådande läget.
H&M känner väl till detta. Man skulle faktiskt kunna säga att det är en av anledningarna till att de är här.
Minimilönen i Kambodja är 100 amerikanska dollar i månaden för en sex dagars arbetsvecka, vilket gör Kambodjas arbetskraft till en av de billigaste i världen. Givetvis är detta långt ifrån en lön som går att leva på. Det är knappt ens en fattigdomslön, särskilt om man tänker på att nästan alla textilarbetare i Kambodja har barn och gamla föräldrar att försörja.
Kanske ännu mer chockerande är att minimilönen på 100 dollar är en mycket färsk förbättring – som betalats med blod. Bara det senaste året har minst fem personer skjutits till döds vid fabriksprotester där man efterfrågat höjda löner. En 16-årig pojke som senast sågs liggande på marken med blod rinnande från vad som verkade vara ett skottsår i bröstet, saknas fortfarande. Han är sannolikt det sjätte dödsoffret.
Ytterligare dussintals människor har blivit skjutna men överlevt. En av dem är Hoeun Chan, som är förlamad från höften och nedåt efter att ha skjutits under en protest vid en leverantör till H&M, SL Garment Processing (Cambodia) Ltd. Fast han överlevde säger Chan att han nu ”lever ett liv som är svårare än att dö”. Otaliga andra har blivit slagna och misshandlade med nävar, fötter, batonger, elektriska sköldar och slangbellor. Bland dessa finns många gravida kvinnor. En del har fått missfall.
Det var bara genom stenhård beslutsamhet och med stora uppoffringar som arbetarna lyckades höja sina löner till 100 dollar i månaden – en fattigdomslön.
H&M hävdar att de är ledande inom industrin vad gäller hållbarhet. Men hur är detta hållbart?
H&M hävdar också att alla deras leverantörer följer lagarna i de länder där företaget är verksamma, och att de åtar sig att betala inte bara minimilön utan ”levnadslön” – en lön som tillfredsställer grundläggande behov, sörjer för mänsklig värdighet och möjliggör sparande eller oförutsedda utgifter. Dessa påståenden är helt enkelt inte trovärdiga.
Kambodjansk lag anger att minimilönen måste garantera varje arbetare en anständig levnadsstandard som är förenlig med mänsklig värdighet. Kambodjas regerings egna studier som utfördes 2013 visar att en sådan levnadsstandard kräver en lön på någonstans mellan 157 och 177 amerikanska dollar i månaden. Uppskattningar av en levnadslön ligger så högt som 395 dollar i månaden.
Så hur uppfyller H&M:s leverantörer dessa påstådda åtaganden?
Ett sorgligt faktum är att H&M och deras leverantörer förvisso betalar – men inte till arbetarna i leverantörskedjan. ILO uppskattade i mars att tio procent av Kambodjas BNP varje år går förlorat till korruption, vilket i textilindustrin motsvarar 550 amerikanska dollar årligen – 900 dollar om året för var och en av de 600 000 arbetare som Kambodja uppskattas ha.
Detta borde knappast vara nyheter för H&M. Korruptionen i Kambodja är legendarisk; I Transparency Internationals senaste Corruption Perception Index rankas landet som nummer 160 av de 177 som granskats – värre än Zimbabwe, Burma och Nigeria.
Förutsatt att H&M står för åtminstone 10 procent av intäkterna från Kambodjas textilindustri är de en betydelsefull länk i Kambodjas korruptionskedja – och förlorar möjligen upp till 60 miljoner amerikanska dollar om året. Är detta hållbart?
Kambodjas textilarbetare har inte gynnats påtagligt av H&M:s retorik om samhällsansvar. De förblir fattiga, de förblir utarmade och de förblir utnyttjade medan H&M fortsatt gynnas av pr-kampanjer som gör anspråk på hållbarhet genom olika ”initiativ, vägkartor, riktlinjer, framtida och förnyade åtaganden och pilotprojekt” inom CSR.
I åratal har vi pressat H&M att inte bara visa goda avsikter utan prioritera mänskliga rättigheter på kambodjanska arbetsplatser. Att röra sig bortom uppförandekoder och förbinda sig att tillämpa en obligatorisk levnadslön på alla nivåer och sektorer i leveranskedjan. De har tillräckligt finansiellt inflytande för att göra detta. Men allt kambodjanerna får är fler ompaketerade löften och återvunnen retorik.
Så när H&M hävdar att de förbättrar livet för arbetare i leveranskedjan, fråga dig vem som tar kostnaden. Är det H&M, eller är det kambodjanska arbetare som 16-åriga Khem Saphath och Hoeun Chan?
** Tola Moeun är chef för arbetslivsprogrammet vid Community Legal Education Center (CLEC) i Phnom Penh i Kambodja. CLEC är en lokal icke-vinstdrivande, icke-statlig organisation som erbjuder juridisk hjälp till Kambodjas mest marginaliserade arbetare. www.clec.org.kh
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
