Det ekonomiska biståndet visar tydliga drag av återgång till den gamla fattigvårdens funktioner och principer. En genomgripande reform behövs, skriver professor Tapio Salonen.

Efterkrigstidens reformpolitik inriktades på breda inkluderande välfärdslösningar för alla grupper, i stället för särskilda stödsystem för fattiga. Kommunernas ekonomiska bistånd tänktes vara ett marginellt och tillfälligt stöd i oväntade och akuta hjälpsituationer.

Nu visar dock det ekonomiska biståndet tydliga drag av återgång till den gamla fattigvårdens funktioner och principer. Det får i växande grad täcka upp när andra system brister. Det ekonomiska biståndet behöver därför reformeras i grunden för att göra upp med sin historiska fattigvårdskaraktär.

Det behovsprövade försörjningsstödet fyller en strategisk uppgift att vara samhällets sista hjälpform. Detta innebär att den därigenom blir en slags spegelbild av en rad varierande faktorer som påverkar hushållens bristande försörjningsförmåga.

Att fortsätta upprätthålla nuvarande system med kommunalt försörjningsstöd gagnar vare sig de enskilda hushållen – som tvingas förlita sig på en föråldrad hjälpform – eller samhällets krav och önskemål om adekvata och rationella system för att avhjälpa försörjningsproblem bland hushållen. Bidragsformen präglas dessutom av en omfattande byråkrati, låg legitimitet hos allmänheten och inte minst stigma och skam bland de hjälpsökande.

I stället bör en reformstrategi formuleras som på kort sikt mildrar oönskade konsekvenser och på lite längre sikt förmår lyfta ut stora grupper av bidragsmottagare till andra mer generella stödsystem.

En statlig utredning bör därför ges i uppdrag att göra en grundlig översyn av det kommunala försörjningsstödet och dess samband med framför allt det statliga socialförsäkringssystemet. Det i syfte att minimera det kommunala försörjningsstödet till att bli en kortvarig och akut hjälpform för hushåll i kris och personer med social och psykisk problematik.

Reformövervägandena bör både gälla nuvarande bidragskonstruktion och nivåer, liksom att identifiera förändringar i personkretsar, kvalifikationsregler och ersättningsnivåer inom socialförsäkringssystemen för att öka graden av inkludering inom befintliga statliga socialförsäkringar.

Noggrannare analyser och lämpliga försöksverksamheter får visa i vilken grad man kan lyfta ut grupper ur det kommunala försörjningsstödet genom systemförändringar i andra offentliga trygghetssystem. Beroende på åtgärdernas omfattning och konstruktion borde det kvarvarande försörjningsstödet minska med rimligtvis någonstans mellan 60 och 80 procent totalt.

Frågan är om tiden är mogen för en genomgripande reform av det kommunala försörjningsstödet. I ett avancerat välfärdssamhälle som det svenska, med tydliga mål om allas rätt att delta i olika centrala samhällsarenor – som till exempel arbetsliv och offentliga trygghetssystem – står vi återigen inför förnyelsebehov i riktning mot ett inkluderande samhälle. Växande inkomstskillnader, ökad bostadssegregation och tilltagande konkurrens inom utbildning och arbetsliv utmanar den sociala sammanhållningen.

Hur samhället bemöter de mest utsatta är en grundläggande moralisk och politisk kärnfråga. Det har varit en huvudfråga i 1900-talets socialpolitiska tanketradition och reformsträvanden i Sverige. Välfärdspolitiken utformade breda lösningar i syfte att skapa ett inkluderande samhälle för alla.

Den historiska lärdomen är att inte stirra sig blinda på de fattiga utan på de förhållanden som skapar fattigdomen. Frågan är ifall vi förmår lära av vår egen historia.

Tapio Salonen, professor i socialt arbete

––––––––––––––––––––––––––––––

FAKTA:

  • Det ekonomiska biståndet har alltmer blivit ett långvarigt stöd. Den genomsnittliga bidragstiden har gradvis ökat från 4,3 till 6,6 månader per år mellan 1990 och 2011
  • Grupper som fortfarande är överrepresenterade är unga människor, utrikesfödda i arbetsför ålder och ensamstående mödrar.
  • De huvudsakliga orsakerna till försörjningsbehovet är arbetslöshet och ohälsa.