Man kan inte öppna tidningen utan att läsa om den ekonomiska krisen. Men hur mycket får vi veta om den sociala recessionen? Denna tillbakagång pågår för fullt någonstans därute, utanför småpratet på Stockholms innerstads lattekaféer och bortom de politiska experternas synpunkter på vilken frisyr Mona Sahlin helst bör ha.
Experterna kunde ju till exempel åka till Försäkringskassans kontor i Luleå. Där syns den sociala recessionen genom att försörjningsstödet, det som tidigare hette socialbidrag, har ökat med 19 procent. Hela ökningen kommer från arbetslösa utan ersättning, det vill säga folk som har lämnat a-kassan efter de försämringar som regeringen har gjort.
En klar press på kommunernas socialhjälpsbudgetar har man noterat i exempelvis Karlshamn och Borås. Det som spökar är både de ändrade a-kassereglerna och den nya sjukförsäkringen, där sjukpenningen för långtidssjuka upphörde vid årsskiftet, och där socialbidrag är den enda möjligheten.
Vi vill inte ha något systemskifte, har de borgerliga bedyrat. Men det som nu i praktiken ändå händer ute i landet, när människor går från sjukpenning och a-kassa till socialbidrag, är att den svenska modellens generella välfärd glider över till en allt mer behovsprövad.
Nu kan man säga att den sociala recessionen slår hårdast på grupper som kanske inte är intressanta som väljare för de borgerliga partierna. Men finns det en sådan kalkyl, är den ganska riskabel.
För i de små tätorterna ute i landet känner snart alla som har jobb någon som har blivit arbetslös, och även friska kan ha en granne som nu måste tigga socialbidrag för att han eller hon är kroniskt sjuk. Efter ett tag börjar också de friska med jobb ställa sig frågan: När ska detta hända mig?
I förra veckan kunde vi också läsa om att Perstorps kommun inför fyra dagars skolvecka som sparåtgärd. Vi får nog räkna med att det dyker upp flera sådana handfasta tecken på en social recession. Blir de tillräckligt många och utmanande förmår nog inte ens Moderaternas munvige partisekreterare Per Schlingmann att kommunicera bort dem.
Den borgerliga regeringens försvarslinje i krisen har fram till nu varit att säga att krisen kommer utifrån och att man tar ansvar. Men försämringen av a-kassan och urholkningen av sjukförsäkringen kommer inifrån, beror enbart på regeringens beslut. Och 15 000 välfärdsjobb i kommunerna försvinner, uteslutande genom regeringens alltför snåla anslag. Pengar som skulle ha behövts till det har i stället gått till skattesänkningar. Det är inte att ta ansvar.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
