Det är svårt att förneka att Västerås-kongressen, trots gamla och nya frågetecken, gav Socialdemokraterna en rörelseriktning, en förändringsagenda.

Den nyss avslutade socialdemokratiska partikongressen i Västerås var nog en besvikelse för en del dysterkvistar. Partiledaren Stefan Löfven, som sågats i samtliga medier som en omöjlig tönt, tycktes trivas som fisken i vattnet och visade både värme och ledarskap.

Det hördes inga spår av gnäll eller bitterhet från det parti som beskrivits som ”stukat” och ”skadeskjutet”. Fotfolket gav i stället av inläggen i de TV-sända debatterna att döma ett samlat och offensivt intryck.

Formeln bakom enigheten var att partiledningen självmant gick kritikerna till mötes. Så var det med den starka opinionen bakom kravet om individualiserad föräldraförsäkring.

Idén om att låna upp 70 miljarder till offentliga investeringar, sa partiledningen som väntat fortfarande nej till. ”Det finns inget budgettrick, som plötsligt skapar mer pengar”, förklarade Löfven i sitt öppningstal.

Men i temagrupperna dagen före kongressförhandlingarna, kom en serie av uppslag från partistyrelsen till finansieringen av investeringar: Skattehöjningar, AP-fonderna, men också lån när det handlar om större, strategiska, investeringar. Detta blidkade kritikerna, som en efter en gick upp och tackade.

Kongressens alla reformkompromisser ställer naturligtvis rader av nya frågor. När ska en individualiserad föräldraförsäkring vara genomförd? Hur många av de små kommunerna orkar bli en del av det nya ambitiösa programmet på 250 000 bostäder? Hur många långtidsarbetslösa kan få jobb via kommuners och landstings upphandlingar?

Socialdemokraterna må vara ett skadeskjutet parti, men traditionellt har man varit fena på att enas, och dagarna i Västerås var ett tecken på att man fortfarande har den talangen. Och ett enat och kampvilligt parti är första förutsättningen för att kunna påverka en alltjämt surmulen allmän opinion.

En stor överraskning var att Miljöpartiets språkrör möttes med stående ovationer av kongressombuden. Det visar på en mognad som knappast varit möjlig för bara några år sedan.

Överraskande var också att finansminister Magdalena Andersson i sitt söndagsanförande lämnade den kamerala rollen och talade som en passionerad politiker. Hon hävdade att sociala reformer som får ett land att hålla ihop är den bästa strategin för att motverka främlingsfientlighet.

Det var förstås indirekt ett sätt att försvara det konstiga i att flyktingfrågan inte fanns på den här kongressens agenda. Men samtidigt har hon ju helt rätt.

Det är svårt att förneka att Västerås-kongressen, trots gamla och nya frågetecken, gav Socialdemokraterna en rörelseriktning, en förändringsagenda. Alltför försiktig, kan somliga säga. Men jämför med de borgerliga partierna, till exempel de famlande Moderaterna!