Kulturpolitikens återkomst som het stridsfråga är anmärkningsvärd. För tre år sedan var den ännu stendöd. Nu vill alla vara med.
När Socialdemokraterna hade kongress hissades den som symbolfråga. Högern driver samtidigt kultur som hävstång för djupare samhällsförändring och Kulturutredningen väckte förhoppningar som aldrig infriades. Men den viktigaste orsaken till att kulturpolitiken tränger sig på är att hela systemet närmar sig sammanbrott.
I Sverige amatöriseras kultursektorn. Alla ersättningar – utom för de extremt framgångsrika – sjunker. Professionellt arbete blir omöjligt, i varje fall om det ska kombineras med dräglig ekonomi, familj och enstaka lediga helger. Från författare och kulturjournalister kommer nu regelbundna och allvarliga larm om förnedrande arbetsvillkor, senast Anna Hallberg i DN.
Den här veckan granskar SR:s Kulturnytt regeringens handlingsförlamning. De har visat hur de generella försämringarna av a-kassa och trygghetssystem slagit lika hårt mot kulturarbetare som mot hela löntagarkollektivet. Den så kallade arbetslinjen påskyndar amatöriseringen. Erkända konstnärer tvingas till arbete i snabbköpskassor. En utveckling Lena Adelsohn Liljeroth (M) tycker är oproblematisk.
De kulturpolitiska stödsystem, som länge fungerat väl, är nu så urholkade att de förvandlas från reell ekonomisk trygghet till symbolisk uppmuntran. Samma sak sker med arvoden. Bonniers försöker i nya kontrakt pressa författare till mycket lägre ersättning för digitala böcker än tryckta. Argumentet är att marknaden ännu är osäker för den nya produkten och lönearbetarna därför måste dela risk med arbetsgivarna. Det är som att Volvo skulle kräva halverad månadslön inför övergång från bensin- till eldrift. För landets anställda börjar nu ny avtalsrörelse. För kulturjournalister är den betydelselös. Deras redaktörer kommer att få högre lön – skribenternas ersättningar har däremot inte höjts en krona, i många fall sänkts, de senaste tio åren.
Kultursektorn har utvecklats till experimentverkstad för en rättslös arbetsmarknad. Kulturpolitikens brännpunkt har därför blivit fördelning av överskott, pengar och rättigheter. Det är mycket enkelt. Men det får kulturpolitiker att skruva sig. Att Socialdemokraterna toppar sina försök att svara upp mot den våg av berättigat missnöje som nu sveper fram bland kulturarbetare med gratis inträde på museer är mer än tafatt.
I Frankrike visar Sarkozy och den borgerliga regeringen en helt annan offensiv handlingskraft i nya kulturpolitiska förslag. Några av dem, som fasta bokpriser, framstår som olämpliga. Men i Paris finns åtminstone en förståelse att kulturens framtid som professionell sektor med höga krav på kvalificerat arbete kräver mer pengar och större rättigheter för de som faktiskt gör själva jobbet. När når budskapet in i svenska departement?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
