Bild: stock.xchng

Konservatismen upplever en pånyttfödelse efter många kulturradikala decennier. Men vad står den för? Magnus Eriksson gjorde ett mycket träffande påpekande i Svenska Dagbladet. Han skrev att han som vanligen röstar borgerligt "skräms av aktivismen och det militanta antingen/eller-tänkandet hos dagens borgerlighet". Framträdande konservativa debattörer har exempelvis bedrivit en kampanj mot den abstrakta konsten. Men som Eriksson skrev: "Varför kan inte de båda leva i fredlig samexistens i debatten likaväl som på konstälskarens väggar? Måste hela socialförsäkringssystemet raseras bara för att några fuskar?"

I stället ser vi ett slags retroaktiv kamp mot den socialdemokratiska hegemoni som redan skattat åt förgängelsen och ett evigt tjat om 1968-generationens förvillelser. Ett typexempel härvidlag var Lennart Berntson inlaga i samma tidning. Själv en gammal 68-marxist som nu promenerat hela vägen ut i de konservativa tassemarkerna. Berntson menade att huvudproblemet alla kategorier är att vänstern i dag sviker upplysningsarvet. Hur pass enögd går det att vara år 2010? Vi lever i en tid då en högerpopulistisk och främlingsfientlig front öppnats i den europeiska politiken. Och där flera stora borgerliga mainstream-partier flörtar med dessa opinioner. Sverige riskerar att vandra samma väg.

Vi har flera decennier av radikal nyliberalism bakom oss. De nya Moderaterna omger sig visserligen numera med en modererande retorik, men har i regeringsställning genomdrivit samhällsförändringar med en intensitet och omfattning som saknar motstycke i modern svensk politisk historia. Normala kontrollstationer har ignorerats. Någon eftertanke har det inte varit fråga om. I grunden rör det sig om en överdriven tro på marknadsmodeller som ett allomfattande recept. I kombination med överhetens gamla hårda bandage mot det Reinfeldt en gång kallade "det sovande folket" som fuskar och latar sig.

Parallellt träder allt mer aggressiva konservativa debattörer fram som en självklar rekyl. Den mörkblå Johan Lundberg på Axess är en tydlig representant för en ny intolerant högermilitans. Dessvärre finns också sådana inslag inom flera borgerliga partier. Folkpartiledarens skolpolitik och yviga tal om ordning och reda har klara populistiska inslag. Göran Hägglunds bild av "verklighetens folk" i konstrast mot vänsterns kulturelit är en klassisk högerradikal figur. Hans antydningar om problemen inom muslimska grupper i Malmö i söndagens Agenda är ytterligare en oroande pusselbit. Medan Maud Olofsson likt en Margaret Thatcher går till attack på sin nyliberala kant. Det påminner om amerikansk religiös höger och inskränkt europeisk borgerlighet.

Konservatismen är ett nödvändigt inslag i det politiska samtalet. Men den måste inrymma en helt annan tolerans och öppenhet än vi ser tendenser till i dag.