Att ingå i en kalla kriget-relik vore ett stort misstag.

Here we go again. Helgens val av Anna Kinberg Batra till ny M-ledare har fått Nato-skramlet inom borgerligheten att ta ny fart. Svallvågorna efter attentatet mot Charlie Hebdo används för att kidnappa försvarsdebatten. Centerpartiet, Folkpartiet och DN:s ledarsida har snabbt rättat in sig i det Nato-positiva ledet – lagom till veckans Folk- och försvarskonferens i Sälen.

Borgerlighetens mångåriga längtan efter inträde i Atlantpaktens stugvärme är väldokumenterad. Den förra regeringen gav så sent som förra året Försvarsmakten i uppgift att förbereda så kallat värdlandsstöd med Nato. Trots att svenskarna fortsatt är motståndare till samarbetet.

I dag märks Nato-vurmen framför allt i två parallella spår. Det ena handlar om att ett svenskt Nato-äktenskap bara är en fråga om när, anslutningen ses som ett “naturligt steg”. DN:s ledarsida avdramatiserar medlemskapet genom att kalla Natos militärindustriella komplex “en hemförsäkring”.

Det andra spåret handlar snarast om att måla upp en domedagsprofetia där en Nato-lös framtid hotar Sveriges själva existens. Gå med eller gå under, dundrar hökarna emfatiskt.

Därför är det desto viktigare att inte blint acceptera Nato-lobbyns kleinblå Potemkinkuliss. Nato är en produkt av det kalla krigets geopolitiska logik och representerar i allra högsta grad specifika intressen. Också i dag.

Organisationen reducerar politiska och ideologiska beslut om utrikespolitiken till militära överväganden generaler emellan. Liksom rutar in världen i gott och ont, med USA:s säkerhetspolitiska doktrin som kompassnål.

Fast borgerligheten har en poäng om den svenska neutraliteten. Samarbetet inom ramen för Västeuropeiska unionen grumlar bilden av landets historiska ställning. Historikern Wilhelm Agrell:

Sverige fick därför tillgång till avancerad amerikansk teknologi men också utfästelser om militär hjälp, om så behövdes också med kärnvapen. Den svenska neutralitetspolitiken kom på detta sätt att bygga på förutsättningar som bara några få kände till.”


Det är uppenbart att Sveriges säkerhetsdoktrin behöver justeras och uppdateras. Men Nato är fel väg. Då är det desto mer intressant med ett utvidgat säkerhets- och försvarspolitiskt samarbete inom ramen för EU.

EU:s Lissabonfördrag från 2009 innehåller en solidaritetsklausul, som slår fast att unionens medlemsstater ska bistå vid terroristattacker. Låt politiska debatter och beslut hitta former för hur GUSP, Gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, kan utvecklas för att möta dagens och morgondagens hot.

Det vore ett historiskt misstag att ingå i en kalla kriget-relik som snarare låser geopolitiken än trampar upp nya diplomatiska stigar. Framtidens försvar måste baseras på politiska beslut, inte en militär logik med rötter i femtiotalets rysskyla.