Merkel lagar efter läge

SPD får hoppas på att vinna tillbaka så många väljare som möjligt – utan att behöva regera med Angela Merkel en gång till.

Efter söndagens tv-sända partiledardebatt visade nyhetsprogrammet Tagesschaus tittarenkät att SPD:s Peer Steinbrück knappar in en smula på CDU:s Angela Merkel till synes ointagliga försprång inför valet den 22 september. Men det lär knappast räcka. Socialdemokraterna ärver ett uselt valresultat på 23 procent från valet 2009. Och Peer Steinbrücks politiska stil går inte riktigt hem. Han har inte slutit de egna partileden. Och vinner inte över kvinnor och unga till socialdemokraterna.

Angela Merkel sitter alltså förmodligen kvar. Den stora frågan är vilket parti som ”tvingas” ingå i en koalition efter valet och vilken färgkombination som bildar majoritetsregering (minoritetsregeringar är bannlysta enlig oskriven tysk parlamentarisk lag). För i Tyskland handlar politiken om olika färgnyanser. Liberalerna i FDP (orange) ser ut att tappa nästan två tredjedelar av sina väljare efter fyra år med Merkel. SPD (rött) sjönk till botten 2009 efter samarbetet med CDU. Angela Merkel tycks ha en osedvanlig förmåga att krama ihjäl sina samarbetspartners. Kanske är det nu dags för De gröna (grönt) att pröva lyckan – eller möjligen olyckan – med CDU (svart) efter valet.

Under Merkels tid vid makten och i ljuset av den permanenta EU-krisen har Berlin blivit Europas huvudstad. Och förtroendet och stödet för henne hemma i Tyskland har bara ökat. Trots att hon inte agerar eller framträder som en karismatisk och maktfullkomlig politiker, eller kanske just därför. Hon är inte någon skicklig talare eller debattör, till skillnad från Steinbrück. Och inte särskilt tydlig med vad hon vill heller. Eller som tidskriften Cicero konstaterar efter valdebatten: Steinbrück talar klartext medan Angela Merkel ”modererar”.

Angela Merkel har varit skicklig på att lägga örat mot marken. I valrörelsen 2005 flörtade hon med en nyliberal skattepolitik. Den övergav hon sedan hon nästan missade kanslerposten, trots ett enormt övertag i valrörelsens inledning. Efter valet 2009 har hon fortsatt i samma stil och visat sig mycket pragmatisk och osentimental. Och manövrerat skickligt i mittens politiska rike.

Särskilt uppseendeväckande var det historiska beslutet att avskaffa all kärnkraft till år 2021. Varken mer eller mindre än en monumental 180-gradssvängning. Oppositionen berövades därigenom ett trumfkort. Fukushimaolyckan hade gett nytt understöd till den tyska oviljan mot kärnkraft. Merkel lagar efter läge. Och framstår som en politiker utan egenskaper och övertygelser.

Elaka kritiker menar att uppväxten i det forna Östtyskland där överlevnad krävde anpasslighet präglat henne som person och politiker.

Men CDU och CSU (systerpartiet i Bayern) är också det tyska statsbärande partiet framför alla andra. I den rollen ligger inte bara förmågan att byta fot då och då. CDU spänner också över ett relativt brett politiskt åsiktsfält. CDU:s vänsterflygel överlappar åsiktsmässigt SPDs högerflygel. CDU:s politiska program strax efter kriget placerade sig till vänster om Arbetarrörelsens efterkrigsprogram i Sverige. Det var CDU:s Ludwig Erhard som drog upp riktlinjerna för den tyska ”sociala marknadsekonomin”.

SPD hoppas i bästa fall kunna presentera en valbar kandidat i valet 2017. Hannelore Kraft, ministerpresident i Nordrhein-Westfalen, framstår härvidlag som ett givet val. SPDs mest optimistiska scenario är alltså att vinna tillbaka så många väljare som möjligt – utan att behöva regera med Angela Merkel en gång till.