ledare Sedan midsommarkrisen är den socialdemokratiska ängslan och handlingsförlamningen svår att förstå. Arbetarrörelsen är fri att driva kontroversiella idéer för jämlikhet och rättvisa under tiden fram till valet.

”Socialdemokraterna har inga idéer om hur samhällets problem ska lösas”.
Så kan en ganska vanlig känga från liberalt håll låta. Svunnen är den tid då liberaler gick sida vid sida med socialdemokrater i sin kritik av sociala orättvisor.
Idag, när ett huvudproblem är att de ekonomiska klyftorna växer snabbare i Sverige än i något annat jämförbart land, duckar liberalerna.  Hur är det möjligt?

Under den pågående pandemin har antalet svenska miljardärer blivit fler.  Det var lögn att när de rika blev rikare skulle det sippra ner en och annan krona även till de minst bemedlade. Sedan 90-talet har de sociala trygghetssystemen försämrats genom att skattebasen urholkats med hundratals miljarder. Kommuner med de största problemen har de högsta skatterna, något som kommuner som Täby och Djursholm, som flyr sitt sociala ansvar, slipper.

Det är alltså inte sant att socialdemokratin saknar idéer och förslag.

Man kan ana att ett resolut ingripande för att minska de ekonomiska klyftorna i vårt land på sikt skulle minska framgångsmöjligheterna för högerpopulistiska och marknadsfixerade partier.
Men då kan man inte som de borgerliga blunda för det myller av idéer och förslag som nu föreligger från arbetarrörelsens sida.
För två år sedan kom LO:s jämlikhetsutredning med 115 förslag.
Förra året presenterade Per Molander sin jämlikhetskommission (SOU 2020:46) med en hårdhänt analys av hur vårt samhälle dragits isär.
I våras kom den av finansminister Magdalena Andersson ledda underlagsrapporten på 94 sidor som vill stimulera till en ”fördelningspolitik för jämlikhet och rättvisa”.

Det är ur den sistnämnda rapporten som finansmarknadens lobbyister hämtat sin ogrundade skrämselpropanda om att socialdemokraterna vill ta ifrån småspararna deras tillgångar i en sparform som kallas ISK.  Om de övergripande skälen till varför det behövs en miljonärsskatt råder däremot en kompakt tystnad i det borgerliga lägret.
Det gäller också att antal andra ganska radikala idéer i underlagsrapporten för ökad rättvisa.
Till exempel att man vill slopa friskolornas fria etableringsrätt, att pensionerna måste höjas, att tillsvidareanställning på heltid ska vara normen inom den offentliga sektorn eller att politiker som vill bli lobbyister ska tvingas till en starkt utökad karenstid innan de får ta steget ut.

Det är alltså inte sant att socialdemokratin saknar idéer och förslag. Men som Daniel Suhonen på Katalys påpekat i sin nyutkomna skrift Vad hade Erlander gjort? är det som saknas viljan att gå ut och påtala hålen i välfärden och slåss för de nödvändiga reformerna, så som skedde på 50-talet.

Denna ängslan uppmärksammas också av den socialdemokratiska idétidskriften Tiden i nr 2/2021.  Om den av Magdalena Andersson ledda utredningen menar  man:
”Det är en lysande rapport med många förslag för jämlikhet och rättvisa”.
Men det blev inget digitalt rapportsläpp med panelsamtal och gäster, utan bara en debattartikel.  ”Enligt våra källor hade finansministern gärna tagit större plats och en betydligt mer offensiv diskussion, men andra ville annat”, skriver Tiden.
Vilka andra?  Varför ingen offensiv?

Sedan midsommarkrisen är den socialdemokratiska ängslan och handlingsförlamningen svår att förstå.
Med januariavtalet slängt i papperskorgen har ju Annie Lööf ingen makt att sätta munkavle på socialdemokraterna.  Arbetarrörelsen är fri att driva kontroversiella idéer för jämlikhet och rättvisa under tiden fram till valet.
Att lägga förslag som väcker ilska och debatt, men som man har bra argument för, är ju själva kärnan i politisk verksamhet.