Bild: Wikimedia commons

Nu duggar de tätt, rapporterna om skenande kostnader för socialbidrag och ytterligare höjda a-kasseavgifter. Att de kommer samtidigt är långt ifrån någon slump, och det är viktigt att komma ihåg att de stora ökningarna inte bara är en effekt av den globala finanskrisen.

Vad vi ser – och kommer att få se ännu mer av när krisen slår mot kommunerna på allvar under nästa år med uteblivna skatteintäkter i mångmiljardstorlek till följd av den spådda massarbetslösheten – är effekterna av regeringens ändrade regler för både sjukförsäkring och a-kassa. De höjda avgifterna till a-kassorna har tvingat mängder av människor att lämna desamma av ekonomiska skäl. När dessa nu blir arbetslösa i den globala finanskrisens spår återstår bara socialbidrag som försörjning.

Samtidigt står ytterligare hundratusentals utsparkade från sjukförsäkringen snart och knackar på samma dörrar till kommunernas socialkontor. De 17 miljarder kronor fördelat på tre år som regeringen på nåder avsatte till kommunerna tidigare i år kommer inte på långa vägar att räcka för att hålla borta de stora nedskärningar i den offentliga sektorn som väntar vid horisonten.

I till exempel Umeå ökade socialbidragskostnaderna med över två miljoner kronor bara i mars och för landets kommuner kommer den totala notan för försörjningsstöd att landa på en ökning med tre och en halv miljard kronor mellan 2008 och 2011.

Framför allt a-kassereformen är en ideologisk attack. Mot välfärdsstaten, men allra mest mot fackföreningsrörelsen. I valet mellan dyrare a-kassa och fackavgift väljer flertalet det förra och sedan hösten 2006 har fackföreningarnas medlemstal rasat. Försvagade fackförbund på en skakig arbetsmarknad är mumma för den höger som föraktar kollektiva rättigheter och arbetarinflytande – oavsett om de kallar sig nya arbetarpartier eller inte.

Höjningarna av a-kassan, liksom så mycket annat, drabbar också framför allt de som redan har lite. A-kassorna för dem som arbetar i ett Saco- eller TCO-yrken kommer fortsatt att ha förhållandevis låga a-kasseavgifter, medan den största ökningen drabbar det redan lågavlönade LO-kollektivet.

I förlängningen öppnar såklart också blödande kommuner för ännu fler privatiseringar och utförsäljningar, där privata intressen får tjäna storkovan på det gemensamt ägda och gemensamt finansierade. Det är något alliansen knappast kommer att motsätta sig. Trots upprepningarna av viljan att värna "välfärdens kärna".