Einstein definierade galenskap som att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annorlunda resultat.

Efter valförlusten 2014 gick debatten varm om de borgerliga partiernas interna förnyelse. Slutsatsen var tydlig: allianssamarbetet hade varit en idépolitisk tvångströja och tvingat partierna att lägga stora delar av det politiska tänkandet på tankesmedjor och andra organisationer.

Så bröts till sist det utpräglade allianssamarbetet och partierna skulle hädanefter gå fram med egna budgetmotioner fram till 2018.

Halvvägs in i mandatperioden borde man därför kunna ställa krav på åtminstone ett korn av politisk förnyelse. Men när alla de borgerliga partierna nu har presenterat sina budgetmotioner är det bara att konstatera att den ekonomiska politiken i princip är samma gamla skåpmat som när alliansen lämnade Rosenbad 2014.

Moderaterna har dock lyckats med uppgiften att byta namn på jobbskatteavdraget till förstajobbet-avdraget. Även den sågade lärlingsprovanställningen från förra mandatperioden har fått byta namn till förstajobbet-anställning under Anna Kinberg Batras ledning. Men bortom den här typen av kosmetiska förändringar är det inte mycket som har förändrats. Såväl utförsäkringspolitiken som den fientliga inställningen till a-kassan får förnyat förtroende i budgetmotionen.

Det sägs att Albert Einstein vid ett tillfälle lär ha definierat galenskap som »att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annorlunda resultat«. Att det skulle vara så talande för det största svenska borgerliga partiet, mer än 60 år efter hans död, kunde nog ingen ana.

Centerpartiets enskilt största satsning är en ny – om än lite mindre trubbig – variant av den unisont utdömda ungdomsrabatten. Till en kostnad av drygt 11 miljarder årligen ska arbetsgivaravgifterna helt tas bort under de två första åren som en person befinner sig på arbetsmarknaden, oavsett vilken risk den personen löper för att vara arbetslös. Det är fortfarande ett ineffektivt och dyrt sätt att bedriva arbetsmarknadspolitik på.

Det blir nästan överflödigt att nämna Kristdemokraternas återtagande av vårdnadsbidraget i sin budgetmotion. Eller för den delen Liberalernas fortsatta vurm för sänkta löner för dem som har det värst på arbetsmarknaden och sänkta skatter för dem som har det bäst.

Det är med andra ord tydligt att den borgerliga förnyelsen i de ekonomiska frågorna har kommit av sig helt. I stället är det i frågor på den libertära-auktoritära konfliktaxeln som merparten av den borgerliga ompositioneringen har ägt rum. Förhållningssättet till Sverigedemokraterna är exempelvis helt annorlunda i dag hos majoriteten av de borgerliga partierna än vad det var under förra mandatperioden.

Det var sannolikt inte den politiska förnyelsen som de som ropade på en idépolitisk nystart hade hoppats på efter valnederlaget 2014.