Sverige har tystnat i kampen för nedrustning av kärnvapen. Snart kommer vi ha raserat det förtroende och inflytande Sverige tidigare byggt upp, skriver företrädare för Josefine Karlsson (IKFF) och Josefin Lind (SLMK).
I förra veckan hölls för första gången i FN:s generalförsamling ett högnivåmöte om nedrustning av kärnvapen. Det var ett hoppingivande möte. En växande grupp stater riktar nu fokus mot de ohyggliga humanitära effekter som följer då kärnvapen används. De menar att kärnvapenvapen, precis som kemiska och biologiska vapen, klustervapen och landminor, borde vara förbjudna.
I det civila samhället växer den globala nedrustningskampanjen ICAN sig starkare, och Internationella Röda Kors- och Halvmånerörelsen tar allt större del i debatten med ett tydligt budskap: kärnvapen borde vara förbjudna. Samtidigt ser vi hur Sveriges röst för nedrustning tystnar.
Efter många år av blockeringar i FN:s nedrustningskonferens och bristande framsteg inom icke-spridningsavtalet NPT håller något på att hända i kärnvapendebatten. Kärnvapenstaterna har länge fått sätta agendan för förhandlingar, men nu verkar något förändras. Många kärnvapenfria stater uttrycker sitt missnöje över att länder som Frankrike och USA i stället för att nedrusta sina arsenaler väljer att modernisera sina kärnvapen för många miljarder kronor. Nedrustningen går alldeles för långsamt.
Bland de stater som under mötet i FN:s generalförsamling gjorde uttalanden om att förbjuda kärnvapen fanns bland andra Österrike, arabstaterna, den afrikanska gruppen, CELAC (Community of Latin American and Caribbean States), Brasilien, och Nigeria. Bland de som talade om de ofattbart grymma humanitära konsekvenserna av kärnvapen fanns Danmark och det så kallade Non-Proliferation and Disarmament Initiative med bland andra Australien, Chile, Tyskland, Japan, Mexiko, Nederländerna, och Turkiet.
Flera EU-stater deltog med andra ord aktivt under mötet i FN. Sverige utmärkte sig däremot genom att vara tyst, vilket allt oftare är fallet. Sveriges politik verkar nuförtiden vara att endast tala genom EU, vilket innebär att vi anpassar oss till kärnvapenstaterna Frankrike och Storbritannien. Samtidigt ser vi hur flera andra EU-medlemsstater vågar tala med en egen röst, och bland de nordiska länderna deltog Finland, Danmark och Norge med egna inlägg i debatten under mötet i FN.
Att Sverige tystnar just nu, när nya möjligheter för nedrustning äntligen öppnas upp, är lika ironiskt som det är pinsamt.
Kärnvapenstaterna märker av det ökade trycket på nedrustning. I ett uttalande under mötet i FN sa Frankrike, USA och Storbritannien att de finner det beklagligt att energi nu läggs på nya nedrustningsinitiativ. Kärnvapenstaterna vill i stället att till exempel FN:s nedrustningskonferens i Genève ska vara arenan för förhandlingar om nedrustning. Den har varit blockerad sedan 1996. Deras inställning visar att den ökade humanitära debatten om kärnvapen kommer att kunna leda till nedrustning.
Om kärnvapenstaterna inte kände sig pressade av diskussionen om de oacceptabla humanitära konsekvenserna av kärnvapen, skulle de inte protestera så högt.
I februari 2014 kommer Mexiko att arrangera ett statsmöte om konsekvenserna av kärnvapenanvändning, där det humanitära initiativet för nedrustning kommer att ta ytterligare ett steg framåt. Det rör på sig i kärnvapenvärlden och det kommer att ske förändringar.
Frågan är hur länge Sverige tänker vara tyst. Snart kommer vi att ha tappat allt det förtroende och inflytande Sverige tidigare byggt upp under årtionden av kamp mot världens mest destruktiva vapen.
Josefine Karlsson, generalsekreterare Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF
Josefin Lind, förbundssekreterare Svenska Läkare mot Kärnvapen, SLMK
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
