Varför fick Investors vd Börje Ekholm 110 miljoner kronor i bonus efter åtta år när hans företag under samma tidsperiod gick sämre än Stockholmsbörsen? Varför fick JP Morgans chef 163 miljoner kronor under 2011 när hans företag förlorade 14 miljarder kronor i en enda affär 2012? Varför satsar Nordea över 22 miljoner kronor på en våning åt vd:n att bo i och varför låter SCA bygga en jaktanläggning åt direktörerna för 50 miljoner, samtidigt som båda företagen sparkar 2 000 personer var?
Och varför begränsar nu Frankrikes president François Hollande de statliga vd-lönerna till max 20 gånger den lön som de sämst betalda i samma företag tjänar? Hur kommer det sig att Deutsche Bank drar åt reglerna kring bonusar?
Har företagsledarnas löner helt enkelt spårat ur?
Det var frågan som tankesmedjan SNS sökte svar på under ett seminarium i Stockholm på torsdagseftermiddagen. Det enkla svaret från forskarna: Nej, förutom några ”ruttna ägg” fungerar lönesättningen bra.
Låter slutsatsen förvånande? Förklaringen lyder ungefär så här: Det finns i forskningen visst stöd för att amerikanska företag med höga vd-löner presterar bättre än företag med lägre löner. Detta även om det är svårt att bestämt säga exakt om vd:n erbjuds hög lön för att det går bra eller om vd:n levererar bra därför att hen får hög lön. Men prestation är inte det viktigaste när höga vd-löner bestäms. Avgörande är viljan att behålla den vd som man lyckats rekrytera under de konjunkturtoppar då erbjudanden från konkurrenter antas hagla.
Därför bör vi inte hetsa upp oss över att vd:ar får betalt för att ha tur, det vill säga när faktorer som de inte kan styra över gör att de belönas bara för att branschen råkar går bra. Till exempel en it-boom eller ett högre oljepris. Vi bör helt enkelt tona ned den prestationsbaserade lönens betydelse för incitamenten att leverera resultat. Vi ska se bonusen som ett sätt att behålla vd:n inom företaget på en konkurrensutsatt marknad, enligt forskarna.
Är då efterfrågan på chefer i högkonjunktur så stor och utbudet så begränsat att lönerna helt beror på konkurrensen? Om vd:ar är lämpliga som fondförvaltare och private equity-placerare, där de riktigt stora pengarna finns att tjäna i dag, har konkurrensen om vd:arna troligen hårdnat. Att företagen blivit större ökar också kraven på vd:arna. Men att allt fler vd:ar skiftar mellan helt olika branscher borde däremot ha ökat utbudet. Och varför är det bara vd:ns lön som drar i väg och inte övriga nyckelpersoners?
Man kan också undra hur styrelsen kan vara så bombsäker på att en blivande vd är så fantastisk redan innan hen anställs. Varför hör vi så sällan styrelser tydligt motivera exakt varför vd:n är värd sin lön? Och vill styrelserna verkligen behålla sina vd:ar år ut och år in, medan både företaget och konjunkturen förändras?
En kommentar från ett Atlas Copco-styrelseproffs i SNS-panelen säger något om hur det funkar i verkligheten: Ett bonusprogram för ledningen blir en ”conversation piece”. Man vill skapa en positiv stämning i ledningen, en teamkänsla kring företaget för att det ska bli roligt att jobba ihop.
Det handlar säkert om högre krav i större företag och om allt högre finanslöner, men också om god stämning, och definitivt om mycket pengar.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
