Högern bör vara skeptisk till en utveckling av det politiska samarbetet i Europa. Medan vänster borde bejaka det. I stället för tvärt om. Vilket länge har varit en svensk EU-norm. Men ett rollbyte ligger i korten och en "normalisering" är på gång.
En del överraskande positionsförflyttningar har redan skett. De nya Moderaterna vill driva svenska "nationella intressen" i unionen. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har motsatt sig aktiva stimulanser mot den ekonomiska krisen. Centerpartiet däremot är i dag extremt EU-foriskt och konkurrerar med Folkpartiet i denna genre. Det pyser nästan över av nyfrälst EU-kärlek. Maud Olofssons EMU-motstånd tillhör historien, uttalandet om att även Hitler hittade på en del tokigheter (som Europas enande) är bortglömt. Kristdemokraterna är som vanligt oprecisa.
På vänsterkanten är Lars Ohly fortfarande ståndaktig i sitt EU-motstånd. Men Miljöpartiet har inlett en intressant resa. Nyligen övergav partiet utträdeskravet. Och Socialdemokraternas inre splittring har kommit i skymundan för en klassisk konflikt mellan höger och vänster, där löntagarnas ställning och motståndet mot lönedumpning i år står i centrum för EU-kampanjen. Politiken är med andra ord i fokus. Snarare än om vi ska vara med i EU eller inte.
Arenagruppen, Aftonbladet och Friedrich Ebert Stiftung i Stockholm har tillsammans med ett antal europeiska partners tagit fram en opinionsundersökning om "Europas framtid" i fem EU-länder, bland annat i Sverige. Undersökningen visar tydligt att Sverige är mer Europa-skeptiskt än Italien, Tyskland, Frankrike och Spanien. I grunden handlar det om en rädsla för att en "liberal" union ska försvaga den svenska modellen.
Svenska väljare är mer skeptiska till att Europaparlamentet ska utse EU-kommissionens ordförande. Och mer negativa till en europeisk president, finansminister och utrikesminister. Sverige är helt enkelt mindre federalt sinnat än några av EU:s kärnländer.
Undersökningen visar att väljarna generellt sett anser att de nationella intressena har haft större vikt än den europeiska sammanhållningen i hanteringen av ekonomi- och finanskrisen. Samtidigt är det fler som anser att EU och internationella institutioner (G20, IMF, FN) kommer med fler lösningar än de nationella regeringarna.
Denna paradox är intressant och öppnar politiska möjligheter. Europas medborgare är med rätta kritiska till EU:s bristande handlingsförmåga och efterlyser ett ökat samarbete på det ekonomiska området. Detta är en klassisk konflikt mellan höger och vänster. De konservativa vill ha en fri marknad och ett svagt parlament och ser kommissionen mest som ett "neutralt" exekutivt organ. Vänsterns slutsats måste vara att arbeta vidare med och utveckla det europeiska projektet. Vi behöver mer politik, inte mindre. Mer Europa, inte mindre.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
