Det senaste decenniet har nederländsk politik lekt hela havet stormar. 2002 mördades Pim Fortuyn efter ett spektakulärt genombrott för sina islamofobiska idéer. Två år senare dödades islamkritikern Theo van Gogh och Ayaan Hirsi Ali hotades till livet. 2005 röstade landet nej till EU:s konstitution. Successivt skärptes invandrings- och integrationspolitiken efter danskt mönster. Holländarna har blivit besatta av nationell identitetspolitik.

Krisen för nederländsk politik är en tillspetsning av tillståndet i västra Europa: socialdemokratin är svag, misstron mot de politiska eliterna ökar och rasistiska partier växer.

Under några dagar i Amsterdam ställde jag frågan vad som hänt. Svaren jag fick – från kulturradikaler, gråsossar och vänstersocialister – var samstämmiga. Nederländerna har förvandlats till ett ”populistiskt laboratorium” med en anstormning från alla håll: lokalt och nationellt, från höger och vänster, från djurrättsaktivister och främlingsfientliga.

Sedan decennier har nederländsk politik präglats av samförståndsanda, man har dolt konflikter, samlingsregeringar har utplånat skillnaderna mellan de stora höger- och vänsterpartierna. Hur medborgarna röstat har till sist inte spelat roll. Möjligheten att förändra har upphört. Det politiska syret tagit slut.

Främlingsfientliga politiker som Fortuyn och Wilders lyckades knyta an till detta mer sammansatta missnöje. Den latent liggande rasismen blev deras verktyg. Populismen fick vit hudfärg.

Den populistiska anstormningen är riktad mot en politisk kultur: teknokratisk och lomhörd. Den pekar på betydelsen av konflikt – av att val ska kunna innebära förändring och ställa värderingar mot varandra.

Så här skriver den socialdemokratiska kolumnisten Hans Wansink i en bok: ”Nederländska populister har erbjudit en bro mellan missnöjda väljare och den politiska verksamheten, och på så vis gjort det möjligt för de etablerade partierna att återuppfinna sig själva.” Men etablissemangets svar har blivit en sorglig omfamning av främlingsfientligheten. Det har inte stoppat anstormningen, tvärtom, och det är ju enligt Wansink inte invandringsfrågan som är utmaningens själva kärna.

Det öppna samhället förutsätter politisk konflikt, hård debatt och ömsesidig tilltro. I Nederländerna utmärks politiken av ”rädsla för folket”, samtidigt som medborgarna misstror eliterna. För trygghet vänder man sig i stället mot slutna gemenskaper: rasism, nationalism och narcissism.

Läs mer om Nederländerna i Per Wirténs rapport.