Det är New Labours sista dagars heliga. Om en månad är det val i Storbritannien och det är upplagt för en konservativ comeback. Toryledaren David Cameron har kallat in jägarna i Barbour cavalry för att jaga bort Labour och avskaffa rävjaktsförbudet.
Men Camerons starkaste argument stavas premiärminister Gordon Brown, en ambitiös men lite svår person. Nu ler han skälmst från bilder på Torys valaffischer: "Jag släppte ut 80 000 brottslingar. Rösta på mig."
Säkert ett effektivt negativt budskap när den egna politiken är otydlig. För Tory har inte någon stark opinion i ryggen. Och har inte lyckats sätta agendan på samma sätt som Tony Blair i mitten av 90-talet. Men missnöjet med den sittande regeringen lär ändå bana väg för David Cameron.
13 års maktinnehav är lika fullt en bedrift av Labour. Labour har framför allt åstadkommit en stor expansion av den offentliga sektorn, vilket har lett till många nya välfärdsjobb. Men partiet blev efterhand fånge i sin egen framgångssaga. Irakkriget var ett moraliskt haveri. Pragmatismen utvecklades till ett slags dogmatism.
Labour accepterade den avreglerade kapitalismen. Det var goda år. Den finansiella kraschen 2008 ändrade sedan förutsättningarna. Det blir några hårda år. Och nu sker en långsam men senkommen korrigering av Labours hållning i dessa frågor.
De konservativa har precis som i Sverige försökt placera sig i den politiska mittfåran. Men den ekonomiska krisen har paradoxalt nog gynnat Labour och visat på sprickorna i den konservativa förnyelsen. Labour accepterade omedelbart att staten nu måste träda in och hanterade krisen effektivt. De konservativa var motsträviga. Förmodligen av gamla ideologiska skäl och tappade därför i trovärdighet. Nu kräver de både hårda nedskärningar och skattesänkningar. En ekvation som inte går ihop.
Därför ser valet den 6 maj ut att bli betydligt jämnare än förväntat. Det lär i varje fall knappast bli en konservativ jordskredsseger. Det kan till och med bli ett så kallat "hung parliament" med Liberaldemokraterna som vågmästare.
Sedan evärderliga tider finns ett progressivt dilemma i brittisk politik som har med valsystemet (majoritetsvalkretsarna) att göra. Liberaldemokraterna är också till skillnad från i många andra europeiska länder ett vänster-mitten parti. Även under Thatcheråren röstade en majoritet av väljarna mot Torys skattesänkningar.
Passande nog ger National Theathre dessa dagar de sista föreställningarna av David Hares pjäs om den finansiella krisen "The Power of Yes". Både Tory och New Labour sa ja till den avreglerade kapitalismen och kramade Citys finanskapitalister. Sällan har en valutgång varit lika förväntad som ödesmättad som denna. Och sällan har framtidens politiska kurs varit lika osäker.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
