Mellanöstern står i brand. Europa genomgår en djup kris. Det turkiska valresultatet är en del av ett större problematiskt mönster.
Söndagens turkiska val illustrerar med all önskvärd tydlighet att politiska vinnare sällan har ”rena händer”.
President Erdogan är en synnerligen cynisk maktspelare som spelat sina kort hänsynslöst men effektivt. Valet i juni var en stor missräkning för landets nuvarande maktparti, det moderat islamistiska AKP, som under Erdogan intagit allt mer auktoritära positioner och förhållningssätt.
I somras gick Erdogan till val på ett starkare presidentstyre, det vill säga utvidgade maktbefogenheter till honom själv. Han hade behövt två tredjedels majoritet i parlamentet för att driva igenom konstitutionella förändringar.
Det fick han inte. I stället tappade AKP sin majoritet i parlamentet.
I det läget valde Erdogan att blockera en koalition med det tidigare maktpartiet, det kemalistiska och sekulära republikanska CHP. Ett samarbete med högernationalistiska MHP eller prokurdiska vänsterpartiet HDP låg inte heller i AKP:s intresse.
Så Erdogan utlyste i stället nyval. Samtidigt trappade Erdogan upp konfrontation med den inre och yttre ”fienden”. Han avbröt fredsförhandlingarna med den kurdiska gerillan PKK och intensifierade repressionen. PKK svarade med upptrappade strider.
Turkiet befinner sig i praktiken på gränsen till inbördeskrig. Erdogan har också attackerat IS-fästen i närområdet. Turkiet är förstås indraget i och påverkat av kriget i Syrien och oroligheterna i hela Mellanöstern.
Erdogan hade redan tidigare valt en repressiv politik mot sina meningsmotståndare. Förföljelser mot journalister och beslagtagande av massmedier tillhör vardagen. Valrörelsen har kantats av våld.
Det mest uppmärksammande dådet, självmordsbombningen mot en fredsdemonstration i Ankara, kostade mer än 100 människoliv. Erdogans ledarskap präglas av ett slags politisk paranoia. Det är alltid en yttre eller inre fiende som lurar i vassen. AKP:s opponenter och fredliga demonstranter misstänkliggörs som ”terrorister”.
Det brutala dådet i Ankara då särskilt vänsteraktivister från pro-kurdiska HDP drabbades har av regimen följdriktigt tillskrivits en påstådd ohelig allians av PKK och IS!
Men Erdogans nationalistiska chauvinism betalade sig. Efter helgens val har AKP åter egen majoritet. Visserligen inte den marginal som krävs för att kunna driva igenom en förstärkning av presidentmakten. Men Erdogan lär inte ge upp sina maktambitioner. I samband med kriser och krig tenderar väljarna att premiera sittande makthavare. Turkiet har röstat för ”stabilitet” i ett allt mer auktoritärt politiskt system.
Turkiet har aldrig varit en perfekt demokrati. Perioder av militärdiktatur har satt sina spår. CHP styrde med starka auktoritära inslag utifrån sin sekulära dagordning. I kulisserna vakade ”den djupa staten” av inflytelserika element i staten, rättsväsendet och militären för att ”trygga” Kemal Atatürks republik.
Dessa försyndelser skapade en misstro och misstänksamhet som uppenbarligen ärvts av de nya maktspelarna i AKP. Men här finns också ett större problematiskt mönster.
Uppslutningen kring demokratin efter kalla kriget är i dag inte villkorslös. Putins Ryssland utgör ett slags modell för auktoritära styren under demokratisk flagg. Viktor Orbán följer honom i spåren. Inom en rad länder i EU ser vi nu en högernationalistisk rekyl som i sin förlängning hotar hela EU-projektet.
Det är inte många år sedan Turkiet sågs som en kommande medlem i den Europeiska unionen. Landet uppvisade en remarkabel ekonomisk utveckling och AKP tycktes sträva efter att etablera en fungerande rättsstat och respekt för mänskliga rättigheter.
Turkiet i dag uppvisar ett annat ansikte.
Erdogans maktspel syftar ytterst till att göra Turkiet till en spelare i skärningspunkten mellan Europa och Asien. I ett läge när stora delar av Mellanöstern står i brand och Europa är i en djup ekonomisk och politisk kris är det turkiska valresultatet därför – för att använda ett understatement – inga goda nyheter.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
