När kommuner som inför rätt till heltid underordnar den jämställdhetspolitiska aspekten blir det ett bevis på de könsmaktshierarkier som fortfarande är fullt verksamma. Det skriver statsvetaren Emil Johansson.

”Rätt till heltid” är i dag en av de mest diskuterade jämställdhetsreformerna. Socialdemokraterna har sedan 2001 kongressbeslut på att reformen ska införas och har under senare år höjt tonen för lagstiftning. Även Moderaterna uttryckte på partistämman 2011 att frågan bör prioriteras i de kommuner där de styr. Samtidigt går implementeringen trögt.

Vad är det egentligen som leder till att jämställdhetspolitik genomförs? Den frågan ställde jag i masteruppsatsen ”Vägen till heltid – om institutionell förändring i kommunal jämställdhetspolitik”. Studien är tvådelad, en deskriptiv kartläggning av 203 av Sveriges 290 kommuner samt fallstudier av två av dem.

Sett till de stora dragen visar kartläggningen på ett par poänger. På nationell nivå har partier från båda blocken talat om behovet av arbetstidsreformer för att utjämna den reella inkomstskillnaden mellan kvinnor och män. Trots det representerar kommunstyrelsens ordförande (KSO) till 81,9 procent Socialdemokraterna då beslut fattas om att införa heltidsnorm.

Ideologi tycks således påverka om en kommun inför ”rätt till heltid” eller inte. Samtidig uppvisar kartläggningen mer komplexa tendenser. I de kommuner som infört ”rätt till heltid” är idag 38,9 procent av KSO kvinnor, 17,5 procent högre än för övriga kommuner. Det innebär inte att kvinnliga KSO i högre grad tenderar att fatta beslut om ”rätt till heltid”, vilket tidigare studier menat.

Däremot antyder det att kommuner som satsar på jämställdhetspolitik också i högre grad har en politisk miljö där kvinnor får plats.

Antagandet hänger samman med en djupare förståelse av kommuners jämställdhetspolitiska satsningar, där fokus ligger på den lokala kontextens betydelse. Jag menar att möjligheten att föra en aktiv jämställdhetspolitik påverkas starkt av de lokala normerna. Detta blir inte minst tydligt i hur olika frågor framställs.

I dag tonas jämställdhetens grundprincip, att utjämna strukturella skillnader av rättviseskäl, ner och reduceras i stället till en symbol för modernitet eller en effektivisering av kommunens organisation. Det är problematiskt då dessa värden överordnas de konkreta jämställdhetsvärdena, vilket i sin tur kan leda till att reformens grundläggande värderingar försvinner.

Samtidigt kan detta paradoxalt nog ge enskilda positiva konsekvenser. Den av kommunerna i min fallstudie som tonar ner heltidsreformens jämställdhetsvärde är också den som lyckas med genomförandet. Genom en syftesförskjutning beskrivs frågan som god för den lokala ekonomin eller för synen på kommunen, och går därmed från potentiell konfliktfråga till att skapa samförstånd. Ett samförstånd som tillsammans med en tydlig politisk styrning möjliggör att en svår reform tar sig igenom en riskfylld implementeringsfas.

Underordningen av reformens jämställdhetspolitiska status är dock ett bevis på hur normerande könsmaktshierarkier kan fortleva parallellt med införandet av jämställdhetsreformer. Men helgar inte ändamålet medlet? Jag menar att det är mer komplext än så, tvärtom riskeras det konkreta resultatet påverkas negativt ur ett jämställdhetsperspektiv. De ursprungliga intentionerna försvinner vid verkställandet om förvaltningen inte kan använda det politiska syftet som kompassriktning.

Så vad säger detta? Det huvudsakliga bidraget är att debatten inte enbart bör fokusera på politikers kön eller ideologiska hemvist. Även om statistiken visar att (S) historiskt är de som lyckats genomföra heltidsreformen ger det inte tillräckligt med förståelse för hur jämställdhetspolitik formas. Det krävs att vi vågar diskutera vilka värden som styr politiken, inte minst när ofta underordnade frågor, likt jämställdhet, står i fokus.

Emil Johansson, statsvetare. Uppsatsen “Vägen till heltid: Om institutionell förändring i kommunal jämställdhetspolitik” kan i sin helhet läsas här >>